Fyra killar bestämmer sig för att fixa en grupp och ge ut en skiva. Inget konstigt med det. Alla fyra är slagverkare. Lite mer ovanligt.

Alla som får obehagliga Kroumata-ilningar längs ryggraden när de läser det här, upp med en hand. Jag var själv milt sagt skeptisk. Men en spelning i en källarlokal fick mig att tro att skivan faktiskt kunde bli intressant.

Peaux bildades av 1994 av Johan Eriksson, Pelle Jacobsson, Karl Thorsson och Christoffer Thorsell. De tröttnade på att spela andras musik och ville göra sin egen grej. Och nog är Peaux eget alltid.

Musikaliskt är det nära nog omöjligt att stoppa in Peaux i ett fack. Och, som så ofta när det gäller att försöka trycka ner artister i fack, helt onödigt.

Inledande 3-1 vaggar in mig som lyssnare i en drömvärld fylld av xylofoner och oljefat medan bilar passerar förbi på avstånd. Det är musik som kan ackompanjera en soluppgång.

Och precis när jag vaggats in i Peauxs värld rycks jag bryskt tillbaka till verkligheten av cymbalorgien i Kaleidoscope. Mitt i alltihop öppnar någon en speldosa. Vill du ha en fingervisning om hur det låter kan du trycka igång Aphex Twins Green Calx och plugga ur elektroniken.

Direkt därefter läggs trummorna åt sidan och sagolikt vackra Head Full of Stars strömmar ut ur högtalarna. Med hjälp av bara xylofoner (vibrafoner?) och keyboard lyckas de skapa en drömsk stämning som gärna fått hålla på dubbelt så länge.

Det är också under de lågmälda, mjuka stunderna som Peaux fungerar bäst. Bakgrundsmusik som ständigt pockar på uppmärksamhet och kräver att jag lyssnar. Tyvärr vore väl inte Peaux en grupp bestående av slagverkare om de inte ska få utlopp för sin energi genom gammalt klassiskt trumsolohamrande. Även om det i Peauxs fall knappast är hårdrocksvibbar vi snackar om här.

I Heat låter det som om killarna åkt hem till Trent Reznor och lånat några trummor som de går loss på med släggor. Wacko börjar med lite ofokuserat knackande och övergår sedan till en speedad version av kokosnötsriddarna från The Quest for the Holy Grail. Inte lika roligt, dock.

Det finns också några spår som gränsar till irriterande. Listen Darling (They’re Playing Our Song) är ett sånt. Det känns lite onödigt med tanke på hur bra låtar som Ersta och Cities är. Nog för att jag kan förstå att de vill variera sig, men i mina öron hade det här varit en långt bättre skiva om Peaux hållit sig till sin mjuka sida.

Men trots det är Peaux en intressant svensk debut. För när Peaux är bra är de riktigt bra.