Det första som gjorde mig riktigt glad när jag började fingra och lyssna på Thåströms ”Mannen som blev en gris” är en anteckning som finns i häftet. Det står: ”mer skräp – metall”. Runt orden finns en cirkel. Jag hoppades att det lovade gott.

Joakim Thåström tillhör en liten exklusiv skara av levande svenska musiklegender. Hans musik träffar ständigt nya lyssnare. Oavsett om det rör sig om punken från Ebba Grön, pompet från Imperiet, plåtskramlet från Peace, Love & Pitbulls eller de personliga soloskivorna.

Jag lyssnade bara på singelsläppen från ”Det e ni som e dom konstiga, det e jag som e normal”. Jag såg honom turnera med Petter. Det räckte för mig. Jag hade fått min dos, haft min period, tio år tidigare och sex, sju framåt. Jag var mätt och hade aldrig saknat Thåström på svenska. Jag gillade PLP.

”Mannen som blev en gris” (utmärkt albumtitel) är ett par steg bakåt, men bara ett halvt fram. Mest av allt låter den som en uppföljare till ”Xplodera mig 2000″. Den är svartare än det jag hörde från föregångaren. Skitigare. Dystrare. Mer svårgenomträngligt.

Lite slarvigt kan man dela in skivan i två delar. En långsam och en snabb. De flesta låtarna faller i något av de två lägena full fart framåt eller stilla svärta. Ungefär hälften av varje.

De flesta av de snabbare låtarna spelas av det band som turnérade tillsammans med Thåström senast han var ute på vägarna. Alla framkallar bilden av en Thåström med båda fötterna fast i scengolvet, lätt hopsjunken, huvudet böjt bakåt och en vild blick fäst någonstans ovanför publikens huvud. Han leder en vild rocktrupp som utan pardon kör över lyssnaren.

Bredbent rockmangel utan vidare finess.

Enda riktiga ljuspunkten bland de snabba är covern av Garbochocks ”Så kall, så het”. Den brinner och bränner.

Det är i de långsammare låtarna det finns mest att hämta.

Här svartmålas hela världen (eller kanske främst Europa). Det är en smutsig värld. Thåström vill inte ha med den att göra. Men den tränger sig på och vägrar lämna honom ifred oavsett vad han tycker om det.

Visst kan bilderna som målas upp kännas slitna. Nötta. Är samtidigt inte det litet av poängen?

Jag gillar återträffen med Niklas Hellberg (ex-PLP) i ”Kaos-passageraren”. Här återvänder Thåström till den svartaste Imperiet-lyriken och skapar en ödesmättad berättelse om livets ständiga resa. Det är skivans skräpigaste och skrotigaste spår tillsammans med inledande och likaledes lågmälda ”Släpp aldrig in dom”.

Trots att den här skivan knappast kvalar in bland Thåströms tio bästa. Trots att jag hör till dem som aldrig tidigare velat se Thåström spinna vidare på det lågmälda spåret är det precis det jag hoppas på nu.