Kärleken är endast tillfällig. Det var åtminstone min fasta övertygelse fram till den 28 november 1997. Den dagen slogs min värld över ända, den kvällen såg jag Stockholmsbandet Monster live för första gången. Tempot var högt uppskruvat, publiken på bästa humör och bandets energi tycktes fylla luften av oförställd glädje och en sällan skådad kärlek till musiken. Jag var fast, jag visste det efter de första verserna, de första fotbollskörerna, det första trombonsolot; jag visste att de här var på riktigt, att de var som jag. Den därpå följande tiden var bandet alltid med mig; då jag klädde mig på morgonen, då jag styrde stegen mot skolan och då jag på kvällen gjorde mig redo för sängen, eller kanske för fest.

Livet var en fest, och många är säkert de människor som förundrat skakat på huvudet då jag gått gatan ned. Med Monster i lurarna, en påse i ena handen och den andra handen yvigt gestikulerande, har jag gått och sprungit gator ned, skrikande, sjungande, dansande.

Då bandets andra fullängdare äntligen släpptes hade mina förväntningar tagit sig enorma proportioner. Berusad av nervositet köpte jag ”Gone Gone Gone/A Bash Dem” och styrde snabbt stegen hemåt. Med skräckblandad förtjusning och en smygande rädsla att jag skulle bli besviken stoppade jag då äntligen skivan i spelaren och med ett försiktigt finger lät jag skivan snurra igång. 33 minuter och 54 sekunder senare visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka eller tänka.

Det var inte så här jag lärt känna Monster, det var inte så här jag lärt mig älska bandets musik. Den tidigare kärleksfrustande, uppspelta soul-punk-rocken, den perfekta metamorfosen mellan The Clash och The Supremes som en musikkännare en gång sa, var nu försvunnen, eller, kom jag senare att inse, snarare omstöpt. Punken fanns kvar, men hade till stora delar fått lämna utrymme åt bandets kärlek till svart musik, och då främst soul.

Jag lät återigen skivan snurra igång, och snart insåg jag att bandet lyckats igen. Förvisso var min kärlek inledningsvis inte lika total som den varit till bandets första album ”Rockers Delight”, men den kom att växa sig allt starkare. Till Anders brustna och vackra stämma växte kärleken, till Gustavs och Viktors växelvis harmoniska och växelvis uppkäftiga blås växte kärleken, till Pers finstämda orgelspel växte kärleken, till Christoffers svängiga basgångar växte kärleken, och med Glenns frenetiska hamrande blev kärleken total. Skivan hade allt; de dystra kärlekssagorna, de medryckande spåren att ackompanjera veckoslutens fest med och kanske framförallt den perfekta cover-låten. Lauryn Hills ”Ex-factor” kan få vilken dyster själ som helst att fånigt le och dansa, men i Monsters tappning blev en bra låt fantastisk.

”Gone Gone Gone/A Bash Dem” har också i CD format fått utseendet av en LP skiva, och skivans 5 första spår, A-sidan, är något snällare, något lugnare, men framförallt mer soulfyllda. De därpå följande sex spåren doftar rock och här lyser bandets kärlek till brittisk arbetarklasskultur igenom, med dess råa, genuina kärlek till livet, vännerna och musiken.

Ena dagen vet jag att skivans ”A-sida” är den bättre och till Anders stämma känner jag att mitt hjärta håller på att brista. Andra dagen är jag fullständigt övertygad om att musik inte blir bättre än den på skivans ”B-sida”; hungrig, medryckande, själfylld med punkattityd och helt fantastisk.

Monster älskade soul, Monster älskade punk och hyste dessutom en förkärlek för den jamaicanska musikfloran, något som emellanåt kom att lysa igenom i bandets musik. På ”Gone Gone Gone/A Bash Dem” blandar bandet den musik de älskar, och levererar något alla borde älska. Jämförelser med The Clash, The Supremes eller vad det nu må vara, kan förvisso vara relevanta i att beskriva den musik bandet en gång skapade, men för mig var Monster så mycket mer än ett band vilka gjorde gammal musik i ny tappning. Monster älskade gammal musik, men gjorde ny; Monster lät sig inspireras av bra musik då de gjorde fantastisk sådan, något som var särskilt tydligt på detta, bandets sista alster.

Den dagen killarna i Monster bestämde sig för att lägga instrumenten på hyllan fällde jag bakom lyckta dörrar en tår, och påbörjade sökandet efter mitt nya Monster, ett band som kunde väcka alla de känslor inom mig som Monster gjorde och fortfarande gör med den musik de en gång skapade. Ett band vars musik är som människan, ömsom sprudlande lycklig, ömsom brinnande tårfylld, ömsom varm av kärlek, ömsom uppfylld av ilska.

Än idag letar jag, och mest för att vara på den säkra sidan under mitt sökande har jag provianterat med dubbla kopior av det mesta av vad bandet någonsin släppte ifrån sig.