Glenn Lewis har sagts vara tvåtusentalets Stevie Wonder. Det är Stevie Wonder som har sagt det. Och det är sant, varje årtusende behöver en ny Stevie Wonder.

Inte!

Att vara en ny Någon är i helt igenom en onödig företeelse. Och även om jag är den första som skriver under på att Stevie Wonder har gjort några av de bästa skivorna i världshistorien, så har jag aldrig sagt att han har bra omdöme eller tillräcklig insikt om hur stor artist han är (har varit i alla fall). Om någon ny kom och briljerade på samma sätt som Stevie gjorde under 70-talet och tog det vidare ett par steg, skulle jag ställa mig upp och jubla: Konungen är död, leve konungen! Men det här är bara likt. Inte lika bra, men likt så till den milda grad.

Jag förstår om stackars nykomlingar blir marknadsförda som den nye Prince, de nya Fugees eller vad som helst. På grund av vissa gemensamma drag i musiken och att det säljer mycket bättre. Röstlikheten med Stevie Wonder kan ju Lewis inte göra så mycket åt, man låter ju som man låter. Men när han dessutom klär på sig samma ljudbild, låtuppbyggnad, speciella knasinställningar på syntharna och alla andra manér är det inte klokt. Som om någon som var porträttlik Di Leva skulle gå omkring och äta mango i långhårig peruk och kaftan. Osannolikt.

Den här skivan skulle kunna kännas som ett skämt. Men istället för hånskratt är det är en sorgsen känsla som når mig när jag tänker på vilken lång kedja av händelser som har lett fram till att jag sitter här och lyssnar på en sound-alike.

Först gillade Glenns föräldrar Stevie jättemycket när Glenn var liten. Och eftersom Glenns pappa också var sångare och spelade in skivor och lät jättemycket lik Stevie, så trodde Glenn att det var hans pappas röst när han hörde Stevie-låtar. Sen när Glenn växte upp så visade det sig att han också lät väldigt lik Stevie Wonder på rösten. Och så ställde han upp i en talangtävling och sjöng I Just Called to Say I Love You och då trodde alla att han mimade. Men det gjorde han inte.

Istället satsade han på en karriär som sångare och fortsatte att låta som sin idol. Med flit. Och det var det någon på ett skivbolag som såg en säljpotential i: En Stevie Wonder-kopia måste vara säljbar. Och det är han tydligen. Don't You Forget It ligger på listorna och kallas hit single.

På grund av allt det här har jag väldigt svårt att betrakta Glenn Lewis som en autonom, värdig musikant. Anstränger mig för att bortse från likheterna och lyssna på det som faktiskt inte är covers utan Lewis egna kompositioner. Låtarna kommer dock inte ens med i samma turnering som Wonders livsverk, vilket gör helhetsintrycket så oändligt mycket tråkigare än en vanlig dussin-r'n'bskiva. Det är inte helt igenom kasst, One More Day är en liten ljuspunkt och Don't You Forget It fastnar litegrann. Sorry är heller inte helt ointressant.

Men istället för att köpa den här skivan rekommenderar jag dig (om du inte redan är upplyst) att till en början gå och köpa Talking Book, Innervisions och Songs in the Key of Life av och med artisten som Glenn Lewis imiterar. Så får du bra musik också.

Tycker du förresten att jag har nämnt Stevie Wonders namn många gånger i den här recensionen? Det är ändå bara ett par gånger fler än i pressreleasen för skivan.