För många år sedan satt jag och mina polare i bilen på väg till Stockholm för att se Nine Inch Nails live på den då ultrahippa klubben Gino vid Stureplan. Året innan hade Trent Reznor och hans ljudkumpaner släppt det skälvande albumet The Downward Spiral och gjort rent hus i min skivhylla.

Väl framme vid konsertlokalen fann vi att jänkarna valt att ställa in Stockholmsspelningen på grund av att det var för dyrt att frakta scenen från Köpenhamn, där enda spelningen i Skandinavien genomförts kvällen innan. Det var mitt snabbaste besök i huvudstaden någonsin och även det närmsta jag kommit en livespelning med Nine inch nails. Tills nu.

Jag har följt gruppen med mikroskop under dryga tio år och aldrig blivit besviken på Trents perfektionism. Det spelar ingen roll om det handlar om en studioplatta, webbsida, musikvideo eller design på en turné t-shirt så är det alltid förstklassigt material.

Plattorna The Downward Spiral och The Fragile hör till guldkornen i samlingen och även om debutskivan Pretty Hate Machine har några banala enkelheter insmugna här och där så är det fortfarande en urladdning att vrida på låten Head Like a Hole och låta dammarna brista.

Att sitta som lyssnare och höra Trent plåga sig igenom sitt eget lilla inferno kan vara både en fröjd och plåga. En plåga mest då för att låtarna får än mer superkrafter om de avverkas på plågsamt hög volym.

Live: And All That Could Have Been är en exakt dokumentation av den turné som följde upp skivan The Fragile och är uteslutande inspelad i Nordamerika. Turnén hyllades av en samlad kritikerkår och fick utmärkelsen ”Best tour of the year” av tidningen Rolling stone magazine. Och utan att jag själv kunnat bevittna dinosaurieshowen så är det nog bara att hålla med. Via sajten nin.com kunde man nämligen, dag för dag, följa cirkusen borta i staterna med exceptionellt bra bild och filmmaterial.

Trailern till den dvd som dyker upp i slutet av månaden är även den, om än något kort, en adrenalinkick som jag säkert sett tjugofem gånger vid det här laget.

De som kallar Nine Inch Nails för oäkta på grund av den enorma mängd maskiner som finns med både i studion och på scen (finputsningen av den här skivan gjordes i Macprogrammet Pro-Tools) har aldrig satt urladdningarna Terrible Lie, March of the Pigs, Starfuckers Inc och Wish mot de smärtsamt spröda The Great Below, Hurt och The Day the World Went Away. Där är Nine Inch Nails oslagbara i sin förmåga att blanda stiltje med orkanvindar och får vilken kreativ toppmusiker som helst att framstå som konventionell.

Studioversionerna är fortfarande oslagbara men Live: And All That Could Have Been är ett magnifikt substitut för en stackars svensk som aldrig fått se den äkta varan på scen.