Det känns som att Sub Pop äntligen hittat tillbaka. Känns som att de sluter cirkeln igen. Någonstans där i slutet av åttiotalet fungerade det inte längre. De blev av med Nirvana under inspelningen av Nevermind och ekonomin föll ihop. De gamla banden fick inte betalt, trots att Sub Pop fortfarande skaffade fler artister. När flaggskeppet Mudhoney lämnade flottan markerade det slutet på en era. I februari återvände Mudhoney återigen till sin vagga med ett nytt album på väg.

Därför känns det logiskt att The Catheters nu kommer från Sub Pop med sin andra skiva, deras första för Sub Pop, och låter respektlösa, slamriga och trögflytande. Ganska mycket som Mudhoney gjorde när de släppte sin första singel Touch me I'm sick.

De har blivit fylligare sedan debuten som var mer punkig. Och även om, som de själva skrev i slutlåten på den skivan, The Kids Know How to Rock så är det en bra utveckling. Static delusions … är lite äldre, lite kunnigare och framför allt bättre producerad. Ljudväggen sitter som en betongvägg som kom i vägen för en språngmarsch, där brötiga distade gitarrer lägger grunden, basen fyller upp och trummorna packar samman.

Jag hör influenser av flera då- och nutida band när jag lyssnar på skivan. Men det spelar ingen roll. Static delusions … står för sig själv och springer dessutom cirklar om skivbolagskollegorna i Vue som inte höll hälften av vad de lovade. När stärkaren får ström i inledande Been There Before suger det i magen. Malande I Fall Easy får mig att höja volymen till tinnitus-farliga nivåer med de mässande trummorna som påjagare. Som en fura faller jag för basgången som inleder Nothing och till refrängen står jag bredbrent och väser Nothing Cures Like This. Groovet i The Door Shuts Quickly får mig att vilja gripa tag i ett kravallstaket längt fram, framför scenen.

Problemet med skivan är att det är lite för mycket samma lika i slutändan. För många låtar flyter ihop för att det skall bli riktigt perfekt, men riktigt bra räcker faktiskt.

Sen spelar det ingen roll om andra musikrecensenter desperat skriver att The Catheters andra skiva är världens bästa debutskiva. Eller om jag skriver att skivan är riktigt bra, trots att jag nästan nämner grunge (fast inte det du menar). Låt det inte avskräcka dig. The Catheters spelar husmanskost. Du har ätit det förr, men det är mycket godare än du kommer ihåg det när du väl orkar ta fram Rutiga kokboken.