Låt musiken sköta snacket.

Ni känner alla till ordspråket. Trots min, lika delar fria och raka, översättning.

Det är användbart väldigt ofta. I fallet E.S.T. passar det bra på minst två sätt. Dels är deras musik instrumental, om man bortser från de gnyenden som slinker med på inspelningarna (alla som sett Esbjörn Svensson live vet att han inte ligger långt efter Janne Tungan Schaffer vad gäller mimik – de båda lever sina instrument), och dels är det svårt att komma på något att skriva som inte redan skrivits, av en själv eller av någon annan.

Därför skulle jag här vilja rekommendera alla att ta en paus från läsandet av denna text här och nu och först kolla in min recension av förra plattan Good Morning Susie Soho för att sedan fortsätta läsa den här recensionen. Det är nämligen mycket som känns rätt onödigt att repetera. Efter att ha läst den vet du förhoppningsvis redan vad jag tycker om Dan Berglund och Magnus Öström och Esbjörn som musiker och deras sätt att hantera sina instrument.

Det går fort att konstatera att de varken blivit sämre på att spela eller att skriva låtar sedan senast. Faktum är att Strange Place for Snow känns som en något bättre skiva. Den har fler riktigt bra låtar och en stämning som löper genom hela plattan. Men, den är även rätt ojämn. Vissa låtar håller inte riktigt samma höga klass som de bästa numren. Precis som vanligt är det de lugnare låtarna som känns störst.

Det hela mjukstartar, nästan smyger igång, med The Message. Mjuka, taktfasta vispar, några strödda markerande ackord från pianot, en hängande baston som nästan omärkligt glider över till att skapa ett subtilt sväng och lockar med sig pianot. Tre instrument som till synes kör sitt eget race, men ändå verkar i självklar symbios.

Så jävla bra, för att använda ren nusvenska.

Serenade for the Renegade kallades från början för Radiohead-låten och redan i de inledande ackorden står det klart för varför. Magnus Öströms trumspel låter som samplingar och Dan Berglund använder stråken på basen för att bidra till det stämningsfyllda ljudlandskapet.

Nästan i klass med milstolpen ”From Gagarin's Point of View”.

Så där håller det på nästintill hela skivan igenom. Den ena starka låten efter den andra radas upp och med tanke på det inledande ordstävet så känns det mer eller mindre helt onödigt att rabbla upp varenda låt.

Fast några spår måste självklart lyftas fram.

Monsterlåten Behind the Yashmak är en resa som kräver sin lyssnare och sina lyssningar. Från sprödaste sprött till speedjazz på dryga 10 minuter.

Bound for the Beauty of the South bjuder på målande samspel som för tankarna till Michael Hedges.

Titelspåret Strange Place for Snow har en självklar, smittande melodi mitt i svänget.

Years of Yearning är nästan ful i början. Eller i alla fall allt annat än melodisk och vacker. Men så småningom öppnas små kontraster till sprickor i ljudbilden och framstår då som oaser mitt bland det murriga.

When God Created the Coffeebreak är nästan för tokrolig jazz för att jag ska orka med. Mer musikermasturbation än melodier.

Spunky Sprawl är bra mycket bättre i mina öron, men vid det här laget börjar man längta tillbaka till de inledande låtarna som är mer kompositioner än exkursioner.

Leklusten tar över mer och mer ju längre det lider och det är inget positivt på platta. Studio är en sak och live en helt annan. På scen tillförs en extra dimension av energi som gör att snabbjazzen känns roligare. Hemma i stereon blir det mest tjatigt i längden. Man vet liksom redan att alla tre är helhöjdare på att spela.

Lyckligtvis styr det upp sig lagom till avslutande Carcrash som är en av skivans vackraste låtar. Omstarten som följer efter en stunds tystnad hoppar jag helst över. Tagen ur sitt sammanhang kan den nog fylla sin funktion som en maskinellt, hetsande och stämningsskapande kakafoni. Men här känns den mest helfel.

Nu blev det visst en uppradning av samtliga låtar på plattan, inledningen till trots. Det var inte meningen, men å andra sidan är det bara ord. Musiken måste du ändå upptäcka själv. Det är den värd.

Det är den som ska sköta snacket – den kan inga ord fånga.