Recension
- Lebensart Music.One (CD) Samling
- 2002
- Edel
Ett experiment i kommersialism
Lyssna
Externa länkar
- Hed Kandi
- Skivbolaget Hed Kandi har egentligen inte det minsta med den här samlingen att göra. Men på deras sajt hittar man mycket mer rolig musik än sajterna som tillhör Lebensart Global Network eller hotellkedjan.
Etiketter
Det här är faktiskt något av det mest bisarra jag stött på på länge. Jag menar, hur sexigt känns det att en pr-byrå (Lebensart Global Networks) och en hotellkedja ger ut en samlings-cd tillsammans? Och det börjar redan på cd-omslaget där en kille hippt klädd i svart ligger på en säng. Bildtexten lyder â€David at the Kirketon (Sydney, Australia)â€. Som av en slump är det hotellet en del i hotellkedjan.
Och inte nog med att pr-byrån övertygar hotellkedjan om att de ska svänga ihop en samlings-cd med lite schysst bakgrundsmusik som passar i lobbyn, cocktailbaren eller restaurangen, de lyckas dessutom övertyga Edel att ge ut skivan. Och få skivköparna att köpa deras reklamjippo.
Okej, en skiva är i sig en marknadsföringsaktivitet, men det här är i en helt annan division. De har till och med skapat â€the L-community – always a step ahead – in awareness, desire, expectationâ€. â€The L-community†är â€people who search for the perfect balance between comfort and authenticity, motion and tranquility, inspiration and entertainment.
Är det bara jag som ser reklamfilmen framför mig?
Det här är en samling jag av envisa principskäl vill hinka ut genom fönstret och inte bry mig om. Men det finns ett stort problem. Den är faktiskt riktigt bra.
Lebensart Music.One är fylld av sådan där electronica som brukar föregås av orden â€reklambyrå-†eller â€hiss-â€. Man får tycka vad man vill om det, själv brukar jag gilla det rätt hårt vid rätt tillfällen.
Sofa Surfers Sofa Rockers, Nightmares On Wax Les Nuits och Aims Cold Water Music. Där har ni några av de mest namnkunniga på samlingen. Men minst lika trevliga bekantskaper är Levitations More Than Ever People och Intastellas luftiga drum’n’bass i The Past (Somebody Loves You) och Lemongrass Once Along The Way (Goodbye Mr. Grimmenstein).
Jag vet att jag är jättelöjlig, men jag kan inte låta bli att plocka bort någon poäng bara därför att grundtanken med den här samlingen är som den är. För det finns faktiskt sämre ställen att börja för att komma i kontakt med riktigt bra electronica.
Men å andra sidan finns det gott om bättre ställen.
Publicerad: 2002-02-27 00:00 / Uppdaterad: 2007-10-01 19:42
En kommentar
Det var en jävla massa svammel. Skriv mer om hur musiken på skivan är, än vräk ur dig meningslösa floskler.
#
Kommentera eller pinga (trackback).