”Forget Ibiza”. Okej. Då gör vi väl det då. Istället vänder vi för en stund blickarna mot Bali och ser vad som händer på ”the island of trance dance, of gamelan and percussions”. Lägg till att det handlar om ”63 minutes of tribal rhythms and atmosphere” och vi har något riktigt spännande.

Eller, tja, det är det pressutskicket vill få oss att tro. Själv får ord som ”tribal” mig mest att tänka på tråkiga saker. Som tio minuter freestylesjazz på sitar och lite spasmatiskt bankande på indiska trummor. Det är sällan en slump att de ställen där trance och tribaltechno är populära är partyställen som är kända för två saker, musik och droger. Och de flesta åker inte för musiken.

Men den här gången är det alltså Bali som gäller och vår guide är DJ Theo Ceccarini, som hängt på ön de senaste tio åren. Dessutom har han jobbat med ”such important fashion stylists as Valentino, Dolce & Gabbana och Christian Dior (och det har VAD med musiken att göra?). Hur som helst har han plockat ihop ett gäng låtar som han tycker ger rätta Bali-känslan.

Det börjar faktiskt riktigt intressant med ett monotont knäppande på en gitarrsträng följt av en studsande pingpongboll som blir rytmen. Sedan kommer en skön dub-bas och en wackawackagitarr. Pingpong verkar för övrigt vara stort på Bali – pingpongstudsandet kommer tillbaka längre fram på skivan.

Vi hinner faktiskt ända till spår två innan tråktrumorgien drar igång. Tribal, ni vet. Men då blir det å andra sidan olidligt trist. På det följer ofokuserade ambientvibbar som mest bara ligger och guppar lite irriterande i högtalarna. Och sedan lite mer tribaltrummande. Och sedan en och en halv minuts klockpinglande. Och sedan… Ja, ni fattar. Inte jättekul.

Men det finns ljuspunkter. När låtarna närmar sig mer melodiös ambientelectronica. Som Quasarts Beyond med tillbakalutat baktaktsgung och superdistad sång. Quasart lyckas även få till en riktigt färgsprakande soluppgångar i Colours och framför allt i stillsamma Estas.

Men den bästa och galnaste låten på Bali • Sunrise står Orchestra National bakom. I celloorgien Gipsy Arches utkämpar en cello och ett piano ett krig på liv och död. Det låter faktiskt inte som något jag hört förut. Frenetiskt galet.

Kolla även upp Aenigmas Dream On och Jungle Partys The Power (Ceccarini/Pace Trance Mix) och ni har det ni behöver från den samlingen. Men hitta dem gärna någon annanstans. Här blir de bara ihopmixade med ett gäng låtar som är ungefär lika kul att lyssna på som en slagborr inne hos grannen.

Och tro mig, det klarar man sig utan.