På samma sätt som man inte direkt räknar med att de svenska rodelåkarna ska kunna konkurrera med Georg ”Den flygande köttbullen” Hackl i OS, förväntar man sig aldrig stordåd av vissa artister.

De saknar potential, talang, känsla, ”det”, eller vad man nu vill använda för benämning.

På samma sätt kan andra artisters lägstanivåer vara helt utom räckhåll för så gott som alla ”vanliga dödliga”. Denna skara förväntar man sig nästan alltid stordåd av. Och de levererar så gott som jämt. Oavsett om det gäller egna låtar eller covers. Även under en dålig dag på jobbet skapas magi.

Kristofer Åström tillhör den senare kategorin. Hans lägstanivå, om man nu kan prata om en sådan när det gäller musik, är så skyhögt över vad de flesta bara kan drömma om.

”Connected” tillhör inte mina favoriter från ”Northern Blues”. Det är någonting med melodigitarren i refrängen som inte känns riktigt bra. Resten av låten är egentligen precis hur bra som helst, men i refrängen tappar den lite. Men när den tas ut sitt sammanhang från fullängdaren förstår man hur stark låten egentligen är.

Bonusspåret ”Pamela Brown” är en cover på Tom T. Hall. En gitarr, ett munspel och sång. Mer behövs inte för att skapa en stark låt. Har aldrig hört originalet, men som låt betraktat är den egentligen inte så märkvärdig.

Ett stycke Amerika fångat i toner. Det har gjorts förr. På mer lyckade sätt.

Det är framförandet som gör låten intressant.

Konsten att göra något extra av det vardagliga. Att skapa något stort av det lilla. Att vara riktigt bra trots att man är långt ifrån sin högstanivå.

Det är det som skiljer Kristofer Åström från svenska rodellandslaget och de flesta av landets artister.