Jag har sparat på en mening sedan i somras. Jag hade tänkt använda den som start på en eventuell intervju med Anders Wendin som är Moneybrother. Meningen går ungefär så här: ”Det låter ju inte alls som Monster”. Mer påstående än fråga kanske. Jag kommer inte att använda den meningen.

Moneybrother låter faktiskt lite som en fortsättning på Monster. Jag har försökt komma runt att skriva det, men gav upp. Det finns inget skäl att dölja. Och arvet utgör en god bas som grund för en lättförståelig analys av det nya.

Likheterna ligger så klart främst i att det är Anders som sjunger. Han låter som ingen annan. Att hans röst var karaktäriserande för Monster går inte att komma ifrån. Att Viktor och Gustav agerar blåssektion och körsångare även här förstärker så klart bandet bakåt. En stor skillnad ligger i Anders användande av den egna rösten. Falsettsången är det främsta kännetecknet här. Ibland går han ner till sitt gamla tonläge och låter rösten spricka av desperation och saknad.

Mest av allt låter Moneybrother helt nytt och det är mycket tack vare de nya medmusikanterna, kompisarna och inspiratörerna: Patrick på bas, Indiana på orgel, Henrik på trummor och Existensminimum på slagverk (och nu gissar jag: elektroniska infall). Tillsammans fyller de ut ljudbilden med helt andra saker än de gamla vännerna i Monster. Det är mer pop. Mer elektronik. Lite finurligare. Lite modernare.

Där Monster lutade sig mot ett punkarv och brittisk ska, strävar Moneybrother framåt. Allt det där finns kvar i bakgrunden, men är inte längre lika framträdande och blir aldrig ett skyddsnät att falla tillbaka på när inget annat fungerar. Här finns istället en rejäl dos soul och upptäckarglädje som verkligen gör mig på gott humör.

Det är små saker som en inledande trummaskinsknackning och ett par congas någonstans i bakgrunden i ”Surrender, Reminiscing (I'm Still Waiting You)”. En fläskig elektrobas och högt pitchad synthslinga i ”It Might As Well Be Winter All Year Long”. En retfull orgel och vad som måste vara ett handklapp långt bak i ljudbilden i ”The Pressure”. Ett körarrangemang jag haft i huvudet sen i somras i ”Thunder in My Heart”.

Där snubblar jag över det som är min enda egentliga invändning mot den här EP:n. Jag har hört alla låtarna förut och blir inte riktigt så överrumplad och överraskad som jag vill bli av ny musik. Det blir istället som ett möte med gamla kompisar.

Trots att jag bara sett bandet två gånger har flera av låtarna bitit sig fast i min hjärna. Där har de spelats om och om igen. Så när jag nu får höra låtarna i andra versioner än de jag spelat för mig själv. Ja, då känns det lite konstigt och ovant till en början.

Det kan nog gå över om ett tag.