En gång i vad som måste räknas som Cardiganserans stenålder träffade jag Magnus Svenningsson efter en spelning. Han var en pratsam, avslappnad och trevlig prick. Några hektiska år senare hoppade han abrupt av världsturnerandet. Utbränd hette det.

Ungefär så står det också i det personliga brev Magnus valt att skriva och skicka tillsammans med den första EP:n med det alldeles egna projektet Righteous Boy. Samtidigt låter han ana att det kanske fanns helt andra orsaker till avhoppet. På ett mer personligt plan. Fast det vill han inte gå in på mer än så.

En sak berättar han däremot och det är att de här inspelningarna fungerat som terapi för honom. Som ett försök att gå vidare och att hitta tillbaka till låtskrivande och musicerande.

Det tar emot att börja skriva om musiken. Den faktiskt är riktigt skittråkig. Magnus röst är begränsad och hans engelska är ganska fläckad av modersmålet. Musiken är inte särskilt märkvärdig och jag saknar nerv. Det är lätt popig mogenrock med en anstrykning av Leonard Cohen (utan dennes närvaro och djup).

”Loved Among Friends” är trots sin dystra text en ganska glad låt och EP:ns höjdpunkt, den är också den låt som ligger närmast Cardigans. ”No More Love” är en maskinell dysterklump som mest av allt får mig att tänka på överbliven goth. I ”Isle of the Colourblind” plockas wurlitzern och klockspelet fram, men inte ens det hjälper för att få mig på bra humör. Som ett sekunda Spearmint på depphumör.

Det roligaste med den här EP:n är att höra Jens Johansson (Brainpool) spela jazziga trummor. Det säger en del.