Med en dåres envishet kommer jag att fortsätta hävda att det inte finns några bra julskivor. ”Phil Spectors julskiva är bra”, kommer någon att svara. Nej, det är den inte. För att gilla julskivor måste man gilla låtarna och jag gillar verkligen inte ”Frosty the Snowman” och ”Rudolf the Red Nose Reindeer”. Det spelar ingen roll om det är The Ronettes som sjunger och Phil Spector som producerar. Det finns få bra jullåtar. Det finns två julskivor kvar som möjligen kan få mig att ändra min uppfattning: James Browns och Stevie Wonders. Jag köper en av dem till nästa jul.

Eilert Pilarms julskiva får mig inte att ändra min åsikt. Det här är ingen bra skiva. Det är en riktigt bedrövlig skiva.

Å andra sidan hade väl ingen väntat sig något annat? Eilert river på sitt säregna vis av 18 julrelaterade låtar. Självklart en knippe med Elvis-anknytning – ”Blue Christmas” till exempel. Det märkliga är att Elvis-låtarna inte är fler. De flesta är svenskspråkiga och här dyker det upp en del oväntade val som ”Pärleporten” och ”Ovan där”. Som om Eilert bestämt sig för att påminna oss om varför julen började firas. Eilerts religiösa skiva.

Eilert Pilarm är ett vansinnigt musikfenomen. En manifestation av en livslång kärlek till Elvis Presley. Det formligen lyser av kärlek om Eilert. Jag får aldrig känslan av hån eller snikenhet när jag hör herr Pilarm. Det värmer i juletid.

Så efter att ha plågat mig igenom en hel hoper julskivor i år från artister som Destiny’s Child, Toni Braxton, Jan Malmsjö och den numera obligatoriska fortsättningen på den sedan länge uttömda serien av ”A Very Special Christmas”-skivor är det ingen tvekan om vilken av dem som är den ärligaste.

Eilert Pilarm har gjort årets julskiva.