Fem sekunder.

Så lång tid tar det innan någon drar ett långt och djupt bloss på ”Stoned Raiders”. Lägg därtill låttitlar som ”Weed Man”, ”Psychodelic Vision” och allmänt mummel om att legalisera det. Saker och ting är mest som de brukar uppe i Cypress Hill.

Det är i år tio år sedan latinorapparna Cypress Hill klev in på scenen. Eller rättare sagt sprängde sig in till många censurivrares förfäran. Sex riktiga fullängdare har det blivit så här långt. Och ett och ett halvt fantastiskt album. Och nej, det här, det sjätte i ordningen, hör inte dit.

Den självbetitlade debuten är fortfarande en klassiker. Såväl musikaliskt som historiskt. DJ Muggs blev den mest eftertraktade producenten och för ett tag månadens absolut kryddstarkaste smak. Sedan kom uppföljaren ”Black Sunday” med gruppens stora hits. Fantastiskt det också. Eller i alla fall de första sex-sju spåren. Sedan tappade skivan fart.

Och det gjorde Cypress Hill också.

Hur farliga de än velat vara. Hur mycket de än puffat på. Hur mycket de än vill visa att de är störst, bäst och vackrast har det mest fallit platt till marken. En trött gäspning.

Därför blev jag faktiskt glatt överraskad när jag för första gången hörde ”Trouble”, första singeln från ”Stoned Raiders” (eller rättare sagt den ena av de två singlar som släppts inför den här skivan, ”Lowrider” är den andra). Det verkade som om gruppen tagit några steg framåt istället för runt, runt, runt i rökdimman. En drum’n’bass-flirt som faktiskt smakade mer. Att låten totalkollapsade i samma stund som hardcoregitarrerna sparkade in i refrängen var en annan sak. Kanske fanns det hopp.

Det slutade förstås vid ett kanske. Det är som det varit de senaste albumen. Det känns oengagerat och trött. Det hjälper inte ens med en gästlista där Kurupt, MC Ren (japp, från NWA), King Tee, Redman, Method Man och Kokane ingår.

Några låtar reser sig dock några snäpp över de andra. ”It Ain't Easy”, ”Memories”, ”Trouble”, ”L.I.F.E.” och ”Lowrider” (visst, loj g-funk. Eftersom det faktiskt var LA:s latinos som skapade lowrider-trenden så är det väl inte mer än rätt).

Sist på skivan ligger ”Here Is Something You Can’t Understand” som egentligen är en nyinspelning av deras allra bästa låt: ”How I Could Just Kill A Man” från debuten. Självklart är den långt mycket sämre. Kanske är det tänkt som en tioårsjubileumsgrej. Men det får mig bara än mer att tänka på att det faktiskt var bättre förr.

I alla fall för Cypress Hill.