Vanligtvis framkallar julskivor rysningar längs min ryggrad, men inte av vällust. Från min barndom minns jag ”Julnygammalt” med Bosse Larsson som morsan envisades att spela hela december. Eller tyska körarrangemang av jullåtar. Eller muzak signerad Bing Crosby, Sten Nilsson eller Christer Sjögren. Det finns helt enkelt inte några bra julskivor i min värld. Ofta nöts de klassiska sångerna ut och tjatas ihjäl iklädda glitter, ljus, fromhet och präktighet. Ett konstgjort ljus som kastar en mörk skugga format som ett dollartecken bakom sig.

Rikard Wolff har nu gjort sitt bidrag, tillsammans med norska sångerskan Kari Bremnes. Wolff har inte gjort sig känd för att vara någon stor sångare, men har ändå på sina skivor lyckas pricka in ett par riktigt bra låtar. Som tolkare av franska visor, bland annat av Piaf har han gjort bra ifrån sig. Hur lyckas han då med sin version av julen?

Ganska bra. Faktiskt över förväntan. ”Decemberbarn” är en mycket lågmäld och sparsmakad skiva. Sexton låtar. Gamla klassiska sånger som ”Det strålar en stjärna” och ”Gläns över sjö och strand” blandas med nyskrivna låtar, signerade Kari Bremnes. Hela tiden befriad från alla negativa attribut jag förknippar julskivor med.

Sångerna har arrangerats med få instrument. Orgel, piano, gitarr, violin och komp. I fronten Wolfs mörka röst tillsammans med Bremnes höga klara. Det är långsamt och ibland nästan stillastående. Vemodigt och vackert på samma gång. Speciellt i de nyskrivna låtarna. Som i ”Det var en natt”, där Wolff sjunger till ett ensamt piano och lite dov slide från Gunnar Nordén. En låt som passar bra till den dova, gråa decemberkvällen. En låt som sprider värme utan att vara det minsta jul-käck.

”Decemberbarn” är ett svenskt-norskt samarbete som kunnat sluta i ännu ett förskräckligt utnyttjande av traditionella sånger och människors sug efter mys. Men Wolffs och Bremnes blandning har faktiskt vuxit för varje lyssning. Tack vare lågmäldheten förmedlar de en varm känsla som faktiskt får mig att stanna upp och komma på att jag är lyckligt lottad.

En julskiva jag kan ta till mig. Inte så att den kommer följa mig ända fram till jul. Men jag skulle nog stanna upp i varuhus-vimlet och le om jag hörde den här skivan spelas. De gamla traditionella låtarna känns faktiskt angelägna, precis som de nyskrivna. Det känns som om de betyder något.

Den här skivan brinner som ett litet ensamt stearinljus. En sen decemberkväll i fåtöljen med hörlurar på är den faktiskt nästan lite underbar.

December är mörkare och kallare än på länge.
Julhandeln kommer slå rekord igen.
Allt är sig likt, fast ändå inte.