Första gången hiphopen kom in i mitt liv var när jag såg en konsert med världens bäste LL Cool J på teve. Jag kommer ihåg att jag tyckte det mesta lät precis likadant. Det enda undantaget var förförarrapballaden I Need Love där LL rappade samtidigt som han juckade mot en soffa. Ett första möte gott som något.

Men det var inte förrän något år senare som mina öron verkligen öppnades. En bekant hade varit i London 1989 och kom hem med De La Souls klassiska debut Three Feet High & Rising. Det ledde mig vidare in i Native Tongues-kollektivet med A Tribe Called Quest, The Jungle Brothers, Queen Latifah och Monie Love. Mycket har hänt inom musiken sedan dess, speciellt inom hiphopen. Men genom allt har De La Soul alltid haft en särskild plats hos mig.

Bland Native Tongues-medlemmarna var A Tribe Called Quest alltid de riktiga hiphopskallarnas val med sin avskalade hiphop i gatunivå. Jungle Brothers var de stora innovatörerna, som på egen hand skapade såväl Native Tongues-vibbarna som hiphouse, och senare förde in drum’n’bass i hiphopen.

De La Soul, däremot, har alltid varit mellanmjölkalternativet. Med undantag för debuten har deras album sällan orsakat några större svallvågor. De har aldrig levererat något dåligt, men inte heller något fantastiskt, tycks vara vad många anser.

Det är att undervärdera en av de bästa hiphopgrupperna något alldeles enormt. De La Soul har alltid gått sin egen väg, utan att hoppa på Wu-Tang-, G-funk- eller Timbaland-tåg. Dessutom har alltid levererat såväl rim som rap bättre än de flesta. Pos och Dave tillhör mina favoritrappare och De La Soul är en av mina favoritgrupper. Så är det bara.

Nu är det dags för del två i gruppens temaserie Art Official Intelligence. Och alla som lyssnat sig igenom den första skivan, som kom förra året, kommer att känna igen sig. Den stora skillnaden är att den här skivan är mer tillbakalutad, mer eftertänksam. Det finns ingen My Writes eller All Good?. Det gör att det tar längre tid att ta sig in i AOI:Bionix.

Samtidigt är AOI:Bionix betydligt mer melodiös än minimala Stakes Is High. Förstasingeln Baby Phat, med sin Fat Boys-sampling, sätter stämningen. I Simply skruvas tempot upp till ett behagligt gung med en Paul McCartney-sampling fylld med bjällerklang. Och det funkar faktiskt.

Samtidigt bär flera av låtarna på AOI:Bionix spår av gospel, men på De La-vis blir det någon slags anti-gospel där religionen hamnar i skottlinjen. Som i Held Down, där en av de stora gospelsångarna gästar, Cee-Lo från Goodie Mob:

And when I’m watching the news
And my daughter walk in
To chose to ask
’Why were all the people on the floor, sleeping,
covered in red’
I told her,
’They came lookin’ for God but found religion instead

Men De La sparkar även åt andra håll, ofta med sin svarta humor, som i titelspåret:

Unlike these underground MC’s who rock for heads
we include the throat, chest, arms and legs

Andra höjdpunkter är drogdebatten med Cypress Hills B-Real (B-Real propagerar för droger? Allvarligt?) i Peer Pressure, relationstankarna i Special, Am I Worth You? och What We Do (For Love) med gästande av Slick Rick.

Men långt över alla andra låtar svävar avslutande Trying People, gospel även här. Varmt och vackert och på något sätt en passande avslutning på och sammanfattning av AOI:Bionix. Men lika mycket ett avstamp för AOI3 som kommer under nästa år. Jag vill ha den redan nu.

Kön börjar här.

Jag står längst fram.

(Art Official Intelligence: Bionix släpps 3 december)