Det sägs som bekant att kära barn har många namn. Om det stämmer lär den brittiske artisten/producenten/DJ:n Gavin Cheung som döljer sig bakom namnet Nookie vara lyckligt lottad. Han har nämligen ytterligare ett gäng andra alias han brukar använda sig av när han ger ut skivor. Ett par av de mer kända är Cloud Nine, Second Vision och New Balance.

Det i sig är varken särskilt uppseendeväckande eller ovanligt. Det handlar helt enkelt om en musikalisk innehållsförteckning. När han gör technoinfluerad musik kallar han sig ett namn, när han sysslar med en annan stil, ett annat. Det är just kasten mellan olika genrer som är något av Cheungs kännetecken. Han slog igenom i England med en ragga/hiphopremix av Ninjamans ”Zig it Up”, blev sedan en av förgrundsfigurerna på junglescenen, släppte under namnet Nookie sitt första drum'n'bass-album 1995, har gjort remixer åt Goldie och samarbetat med houselegenden Larry Heard. För att nämna något han hunnit med under sin karriär.

Att han influerats av mycket under åren märks också tydligt på ”In@thedeepend”. Här är det alltså hans drum'n'bass-alias som ska visas upp. Det gör det förvisso också till stor del. Men samtidigt som breakbeatsen smattrar mot trumhinnorna och golvet skakar av de dova basgångarna smyger det sig också in andra tongångar. Och då framförallt houseinfluenser.

Det märks till viss del redan i inledande ”Disillusion” där Nookie låter en mjuk basgång möta ett frenetisk, jazzigt beat. I nästa spår ”Natural Experience” fyller han ut ljudbilden med ett klassiskt housepiano som lägger sin stämma över en mild stråkharmoni och några vokalsamplingar. Till den nästan ambient lågmälda inledningen lägger han sedan rytmdelen med en drivande, sprakande basgång och intensiva trummor. Var för sig hade de båda huvudinslagen inte varit så spännande men när Nookie sammanfogar dem uppstår det ur kontrasten varm, melodiös och smeksam drum'n'bass.

Ett sound Nookie återanvänder gång efter gång. Ibland som i ”Blu Funk” med tonvikten lagd på rytmen, ibland som i avslutande ”My Lovin'” som djup, soulig vokalhouse. Men även om han till stora delar rör sig i det mjuka gränslandskapet mellan drum'n'bass och house finns det också ett par lite mer avskalade spår. Både ”Innerspace” och ”Dimension of Sound” är betydligt dystrare än sin omgivning och påminner till sin karaktär inte så lite om de mörkare tongångarna på Nils Petter Molvaers remixalbum ”Recoloured”.

Samtidigt blir Nookies musik aldrig aggressiv. Lätt obehaglig och rytmiskt intensiv men inte hotfull. Det finns hela tiden något där som smeker medhårs och lugnar.

Det är just variationen som är Nookies stora styrka. aImponerande. Själv är jag extra svag för de mer houseinfluerade spåren men det är ju mest en smaksak.

Däremot finns det ett ”men” och ett ganska stort sådant.

Hur variationsrik Nookies musik än är kan det ofta kännas som att han inte har haft förmågan att sätta stopp i tid. De första minuterna finns det nya ljud som fångar intresset och så långt är allt väl. Problemet är att låtarna inte slutar där utan ofta maler på i ytterligare ett par minuter utan att det händer så mycket mer.

Nu är monotoni, upprepningar och långa låtar en inneboende del i drum'n'bassens dynamik, jag vet det. Jag gillar det dessutom och har inget emot utdragna niominuterslåtar. Det är bara det att musik som är gjord för att dansa sönder skosulorna till inte alltid fungerar riktigt lika bra hemma. Det som framkallar eufori på ett ställe känns enformigt på ett annat. En låt som ”Innerspace” som jag förmodligen skulle älska om den spelades på ett kokande dansgolv tänjer nu istället ut tålamodet till bristningsgränsen.

Miljön är en del av förklaringen. En del som det lätt går att råda bot på genom att tänka in skivan i rätt sammanhang. Men trots att jag gör det finns fortfarande ett par spår som känns en smula blekare än resten och får ”In@thedeepend” att kännas en smula ojämn.

Överlag är det ändå svårt att inte falla för den blodfulla och medryckande musik Nookie presenterar på ”In@thedeepend”. Variationen och lekfullheten vinner i längden över alla invändningar.

Om man får leka med skivans titel tycker Nookie själv att han befinner på djupt musikaliskt vatten. Det är inget han i så fall behöver vara orolig för. Han klarar simturen galant.