…kan man slå hela världen med häpnad.

Ja, i alla fall om man har ett urval av de bästa sånger som någonsin skrivits i handen och är lika kavat och målmedveten som Robbie Williams.

Williams har plockat godbitar ur repertoaren från storheter som bland andra Frank Sinatra, Dean Martin, Sammy Davis Jr. och Nat ”King” Cole och det är med tydlig respekt och ödmjukhet han hanterar dessa sånger. Hans sångmanér liknar i många stycken någon gammal skön crooners från 40-50-talet, fast i ”duetten” med ”Gamle Blåöga” står Robbie sig ganska slätt. Där hörs svagheterna i hans röst alltför väl bredvid klockrene Frankie.

Och nog tycker jag att det är ganska snuskigt hur Sinatras efterlevande tydligen (enligt konvoluttexten) uppmuntrar artister att duettera med sin käre avlidnes röst. Pengar kan knappast vara motivet, så man får hoppas att de snart låter Frank vila i frid. Han kanske inte ens gillar Robbie Williams.

Robbie Williams styrka är främst hans humor och självironiska, avspända attityd. Något musikaliskt mirakel är han knappast, även om han sjunger bra. Men självdistans, humor och respekt räcker ju väldigt långt i kombination med bra smak och professionella medarbetare. Och som sagt sånger.

Jag har funderat på det här med låtar ett tag. ”Spår” kallar man det rätt ofta och i ett spår krävs varken melodi eller rytm. Bara en början och ett slut. Och det är helt ok att höra bra spår. Men det är när jag lyssnar på skivor som den här jag inser hur mycket jag saknar melodier, ja sånger kanske jag menar. För dessa sånger fastnar i hjärnan, ger en lust och mod att sjunga med och lyfter mungiporna.

(Utvikning: Är det modern musiks avsaknad av sånger som har gjort Melodifestivalen så populär igen och nästintill k-märkt? Där är det enda syftet med låtarna att direkt skapa igenkänning och sjunga-med-reflexer hos oss. Och när det funkar uppstår ju landsplågor som kommer att följa med oss ända till pensionärskaraoken på hemmet. Vad jag menar är att produktionen och ljudbilden ofta är huvudnumret i dagens musik. Exempel: hur mycket jag än gillar D'Angelos ”Voodoo” så är den närapå omöjlig att sjunga med till. För att bli riktigt kompis med musiken behöver åtminstone jag delta på något sätt.)

Sen är jag ju förstås fullständigt miljöskadad och partisk eftersom jag växt upp i en storbands/jazzmusikers hem. De flesta av låtarna tillhör min barndom och innebär stora musikupplevelser i sig. Och dessa upplevelser unnar jag alla. Så den ovane slagdänge- och jazzlyssnaren skulle gärna kunna börja med den här skivan och gå vidare bakåt, via best of Sinatra och Nat ”King” Cole, genom amerikanska musicals från 40- och 50-talet till hårdsvängig (men ytterst disciplinerad) storbandsjazz och ännu djupare ner i jazzen. Stickspåren är oändliga och det är en resa värd pengarna.

Hursomhelst är Robbie Williams ansats beundransvärd. Hans humor genomsyrar hela skivan, urvalet av gästartister är gjort med tanke på slutresultatet och inte (som så ofta) försäljningssiffror och snygg PR (möjligtvis med undantag för Nicole Kidman som gästar i ”Something Stupid”). För annars hade han nog inte valt sin helt okände bästa kompis Jonathan Wilkes som sidekick i ”Me and My Shadow”.

Och Robbie verkar lyckligtvis inse att han inte är Sinatras arvtagare, utan lever bara ut en dröm i gott sällskap av ett gäng fantastiska sånger och musiker.