Den amerikanska rocken har under de senaste åren återigen visat sig från sin allra bästa sida. Och jag kan inte annat än säga att det är bra för min kosthållning. Mer av det goda är aldrig fel.

Jag skulle aldrig drömma om att välja bort The Go, Make Up, Mooney Suzuki eller White Stripes till förmån för Nuggetsboxen, Rolling Stones-plattorna eller Stooges-katalogen. Jag måste få lyssna på dem alla för att bli riktigt glad. Och jag spelar gärna den senaste med Facer eller den första med Rockmonster istället för ”Sticky Fingers” till frukost om det är det jag känner för. När och om, jag slutar tänka så har jag slutat tycka om rock. Rocken handlar nämligen varken om att bryta ny mark eller om att hålla kvar vid något som man anser vara bättre än allt annat just för för att det bandet var först.

Den typen av originalitet är nonsens.

Vue är ett ytterligare band som tycker om bra rock. Därför spelar de bra rock. De stannar inte upp och funderar över om ett riff är stulet eller använt förut. De ylar och vrålar de precis så hormonstinna och hungriga som de är, utan att fundera över om inte Iggy gjorde så redan 1969. De har inte tid.

Produktionen på ”Find Your Home” andas och lever, den skorrar lite ibland och låter naturligt dynamisk. I symbios med den angelägna sången, de få men lagom uttänkta riffen och det drivna trumspelet utgör den en grund som inte alla rockband lyckas med. Ovanpå på det levererar de säkert och utan att blinka den känsla och attitiyd som måste uppstå för att fånga lyssnarens intresse.

Summan är småsexig och tilltalande blues i rak rockkostym som får mig sådär fånig som bara bra rock klarar av. Kanske inte hela tiden då jag ibland saknar starka refränger att sjunga med i, men oftast glömmer jag sånt trams och bara forslas med av den envist strida strömmen av småfrenetiskt riffande som inte kompromissar.

Rock är rock.