Aldrig tidigare har jag känt mig lika mycket som målgruppen som när Green Days ”International Superhits” landade i min hand. 21 låtar. Jag kunde nynna nästan allihop bara genom att läsa titlarna, men hade bara fem av låtarna i min skivsamling. Snacka om fullträff.

Green Day är på många sätt trallpunkens kommersiella fäder. Inte så att de på något vis var först med att göra glad, knasig och sprallig punk, men de var de första att slå stort och internationellt. Band som Millencolin och Blink 182 har mer än ett tack att skicka i denna riktning.

Med sitt tredje album ”Dookie” firade trion en serie triumfer på världens topplistor som få band i samma eller närliggande genrer har en möjlighet att matcha. Alla singlar, radio- och videolåtar finns med här. ”Dookie” är bandets mest framgångsrika skiva. Låtar som ”Basket Case”, ”When I Come Around” och ”Welcome to Paradise” nådde alla långt utanför den lilla krets som tagit de båda föregående albumen ”39/Smooth” från 1990 (som senare återsläpptes som ”1,039 Smoothed Out Slappy Hours”) och ”Kerplunk” från 1991 till sina hjärtan.

Från de båda första albumen finns inga låtar med på den här samlingen, men så genererade de heller inga ”International Superhits”.

Från den svåra uppföljaren hämtas lika många låtar som från ”Dookie”. Så här flera år efter den egentliga storhetsperioden är det bara att erkänna att ”Geek Stink Breath”, ”Brain Stew” och ”Walking Contradiction” borde ha resulterat i ett inköp av ”Insomniac”. Men, då kändes det inte alls speciellt viktigt och ärligt talat precis hur sönderspelat var inte Green Day-soundet då?

Det är inte den mest varierade musiken Green Day producerar. Det rör sig om pang-på-punk som i ”Jaded” och ”Welcome to Paradise” eller lojt kaxig traskpunk som i ”Longview” eller ”When I Come Around”.

På femte skivan började till slut de tre vännerna experimentera lite med sitt sound och i ”Good Riddance (Time Of Your Life)” kom den akustiska gitarren fram med utmärkt slutresultat. Tyvärr är ”Redundant” och i viss mån ”Nice Guys Finish Last” från ”Nimrod” förklaring nog till varför den skivan inte finns i min samling redan. Den förstnämnda hade gärna fått råka ramla utanför den här sammanställningen också.

Som en skön liten bonus finns även låten ”J.A.R. (Jason Andrew Relva)” från soundtracket till ”Angus” med.

”Warning” från år 2000 visar upp ungefär samma glada gäng som tidigare. I ”Minority” har det nog gått lite väl glatt till i studion. Ett dragspel och ett rejält drag av Irland har nästlat sig in i musiken. Det klingar lite falskt och känns inte riktigt ärligt. Titelspåret råder dock snabbt bot på detta, en trasklåt i gammal god stil som står sig väl i konkurrens med äldre örhängen. ”Waiting” är tillräckligt bra för att jag ska svänga med och även om ”Macy's Day Parade” är en klockren replika av Blurs ”Coffee & TV” så är den svår att stå emot.

Jodå, visst finns här två nya låtar också. Så ska det ju vara på hitsamlingar nu för tiden. Pang-på-låten ”Maria” och den traskigare ”Poprocks & Coke”. Ingen av dem är något mirakel, men båda passar bra in i helheten och är tillräckligt spännande för att motivera att sätta upp ”International Superhits” på önskelistan i jul om du redan har de fyra skivorna som samsas om det övriga utrymmet här.

Om du som jag gillar Billie Joes, Mike Dirnts och Tre Cools stil och har några hål i samlingen efter ”Dookie” är det här ett självklart köp långt före den 24:e december.