dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Robert Johnson and Punchdrunks: Cinemascope-a-Dope
Cinemascope-a-Dope (CD) Robert Johnson and Punchdrunks
2001
Silence
8/10

Filmmusik

Lyssna

Sök efter skivan

Filmmusik brukar vara ganska trist. Det finns fyra filmmusik-skapare jag gillar. Ennio Morricone som skapat en rad mästerverk, inte minst i spaghetti-västern-genren. Zbigniew Preisner, polsk kompositör som gjort svidande vacker musik till Kieslowskis filmer. Eric Serra som gjort några sköna, på gränsen till avskyvärda, elektroniska soundtrack till filmer av Luc Besson.

Den fjärde är Robert Johnson från Solna, norr om Stockholm. Med sina Punchdrunks har han gjort instrumental musik som passar i vilken skön deckare som helst, eller förvisson också i surffilmer. Nu har Robert Johnson and Punchdrunks gjort ett ”riktigt” soundtrack till en film. ”Cinemascope-a-Dope” kan höras av er som går och ser Fredrik Lindströms ”Känd från TV”.

Det här albumet innehåller tretton låtar totalt, men då är tre hämtade från förra årets fantastiska album ”Fried on the Altar of Good Taste”. Ljudet, känslan och låtarna kommer tilltala den som gillade förra albumet. Bandet rör sig fortfarande hemtamt i gränslandet mellan surf och filmmusik. Thomas Öberg har producerat igen, och kanske börjar han få större auktoritet, för i vissa låtar känns RJAP nu som ett instrumentalt bob hund.

Det är faktiskt dessa låtar jag gillar mest de här gången. ”Old Superstition (Works in a Different Age)” är fantastisk i mötet mellan pockande synth-toner och gitarr. Covern ”Groovin' with Mr. Bloe” likaså. Casio-varianten av ”Cantina el loco” som går under namnet ”Portamento el loco” är en smärre succé för oss som med glädje minns de där melodica-små syntetiska instrumenten från åttiotalets början. Mats Vigerdal, som nu är fast medlem gör sitt jobb på de svarta och vita tangenterna mycket bra.

”Cinemascope-a-Dope” har många låtar som höjer temperaturen på vilket party som helst. Detta, och det faktum att skivan säljs till lägre pris än vanligt, är starka argument för att köpa den. Jag hade inte förväntat mig något sämre. Robert Johnson and Punchdrunks är ett kvalitetsmärke som står sig. Någonting säger mig att musiken är bättre än filmen.

Tillsammans med The Barbwires ”…Sounds Like Trouble” är nog detta årets gladaste svenska skiva.

Fredrik Welander

Publicerad: 2001-09-30 00:00 / Uppdaterad: 2007-11-26 11:50

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #1105

8 kommentarer

Finns det något tråkigare band än ovanstående? Jag är osäker. Surf-rock my ass

Niklas Oregistrerad 2001-09-30 14:19
 

Niklas: Var meningen med ditt inlägg ovan att upphöja ditt ego? Om du vill övertyga någon annan om din ståndpunkt bör -argument- användas.

Pontus Oregistrerad 2001-09-30 14:42
 

tråkigare ? går du på piller eller. RJAP rockar ju fett

nicke Oregistrerad 2001-09-30 14:58
 

Angående bra filmmusik: Hur kan du glömma den ende som egentligen gjort bra filmmusik, nämligen Vangelis? Lyssna t ex på 1492 – Conquest of Paradise!

Fabian S Oregistrerad 2001-09-30 16:10
 

Väntanuhärlite… Alla tiders pampigaste soundtrack: Star Wars – John Williams.

Dessutom knåpade ju Aimee Mann ihop en del bra till Magnolia.

Khab Oregistrerad 2001-09-30 23:42
 

vad kostar skivan då?

bio fu Oregistrerad 2001-10-01 20:11
 

De är jättetråkiga. Överflödig musik.

J Oregistrerad 2001-10-01 23:45
 

du är överflödig, var god upphör existera

Medlem 2005-11-14 20:08
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig