dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Slayer: God Hates Us All
God Hates Us All (CD) Slayer
2001
Def Jam/Island/Universal
7/10

Nya elakheter och gamla synder

Lyssna

Sök efter skivan

Musik brukar inte kunna ljuga. Är inte bandet i samklang hörs det på skiva. Det har jag alltid trott.

Under de senaste åren har jag hört att varken Tom Araya eller Kerry King hänger med i dagens musik. Att de på turné sitter i bussen och tittar på sport och att Tom Araya blivit en snäll, religiös familjeman.

Kanske är det därför de egna albumen med ny musik: ”Divine Intervention” och ”Diabolus in Musica” har varit besvikelser. För att bandet inte varit i samklang. Att de gått på rutin.

Bandets liveshower har samtidigt varit allt annat än på rutin. De har alltid, i alla fall de gånger jag sett dem, bjudit på några av de bästa konserter jag sett på under 1990-talet. De som inte tror mig, eller de som inte sett dem, kan lyssna in sig på ”Decade of Aggression”. En skiva som pekar på hur bra Slayer låter live.

Liveshowerna med Slayer är nog en av de största orsakerna till att fansen inte givit upp trots att bandet envist gått på tomgång på skiva sedan ”Seasons in the Abyss”. De räknas fortfarande som ett av världens allra främsta thrashband. Många må ha kommit ifatt, men ingen har kört om.

Jag vet inte om Slayer är i samklang nu. Eller om de var det inför ”God Hates Us All”, men på tomgång går de inte. Kerry King och Jeff Hanneman var i alla fall sugna när de skrev låtarna. Det hörs. Och det lär knappast ha varit något annat än ett jävla ös när de nya låtarna sattes på band. Tom Araya låter inte som den snälla, religiösa familjeman han är när han med övertygelse sjunger/vrålar rader som:

”I hate everyone equally
you can’t tear that out of me
no segregation – separation
just me in my world of enemies.”
- ”Disciple”.

Det har pratats om nedstämt, sjusträngat och nya arbetssätt i studion. Visst, fint. Men det spelar sällan roll om låtarna är kass, eller om ett band har tappat inspirationen. Så ut med allt förhandssnack och prat om tekniska detaljer.

”God Hates Us All” är, och kommer inte att bli, någon ”Reign in Blood”, ”South of Heaven”, eller ”Seasons in the Abyss”. Men den kan, med vissa förbehåll, kvala in som bandets fjärde bästa skiva med bara originalmusik hitills. I alla fall som sammanhållen helhet (den slår naturligtvis inte ”Hell Awaits” i betydelsen banbrytande inspelning). Inspirationen, aggressionen och leveransen visar fram ett Slayer vid synnerligen god vigör. Ett Slayer som klarar av att både låta nu och då. Som om de både influerats av den oheliga trio skivor de släppte mellan 1986 och 1990, och visar vad de lärt sig sedan dess.

Det finns ingen ”Angel of Death”, ”Raining Blood”, ”South of Heaven”, ”Silent Scream”, ”War Ensemble” eller ”Born of Fire” på ”God Hates Us All”. Jag vet inte om någon liknande låtklassiker kommer att utkristallisera sig med tiden heller. Men det till trots, är skivan en dräpande och okristligt elak lektion i hur bra hård musik kan vara.

Mikael Nordlander

Publicerad: 2001-09-18 00:00 / Uppdaterad: 2001-09-18 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #1076

7 kommentarer

SLAYER RUUUUUUUULES!!!!!

Ingo Oregistrerad 2001-09-18 10:24
 

Exakt!!!!

M.K Oregistrerad 2001-09-18 10:58
 

Ska bli härligt att höra det nya matrialet nästa Tisdag!..HOVET, HERE WE COME!

Japp! Oregistrerad 2001-09-24 15:34
 

SSLLLAAAYYYERRR!!!!!!

jan-oscar Oregistrerad 2002-08-26 12:39
 

Faan va den här skivan äger… en av dem bästa! bästa låtarna: New faith, excile, war zone och payback!

Sebslich Oregistrerad 2003-10-27 16:18
 

sitter å lyssnar nu på ett signerat ex! så jävla bra

Under All KRitik Oregistrerad 2004-09-01 01:31
 

absolut! dom e som bäst live.ANGEL OF DEATH!

Medlem 2005-11-10 13:22
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig