I vissa fall kan imagen vara direkt avgörande för hur mycket jag gillar ett band. En konsekvent stil, attityd eller rent av en plojig gimmick kan få mig att falla hårdare än en femtioöring från Eiffeltornets topp. The Hollywoods masker är en sån pryl. På nya singeln tas den ett steg längre. Med i paketet följer dels ett stiligt orange-vitt ”vykort” och en flyer med reklam för olika monstermasker – tyvärr är alla Hollywoodsmaskerna slutsålda, men mindre populära monster som Frankenstein och Wolfman finns fortfarande i lager. Jo, jag diggar sånt. Med just mitt exemplar följer också ett handtextat pappersark med hälsningar från Horace E. Hollywood med det glädjande beskedet att en fullängdare är på gång.

Spänd av förväntan lägger jag den nya vinylen på skivtallriken. Nålen landar. Det knastrar lite och en röst från en film som gissningsvis är en skräckis från 60-talet ljuder ur högtalarna. Sen rullar The Hollywoods igång. Jag slås av att ljudbilden är lite mer välpolerad än sist. ”Werewolf Boy” rullar makligt framåt i någon sorts mellantempo. Vågen vill inte riktigt ta fart. Basen har en tydligare roll än tidigare. En stund senare har den första vågen ebbat ut. Det var väl ok det där, tänker jag. Men nog har jag varit med om mer givande ritter.

Jag vänder på plasten.

Nu börjar det likna något. Tempot trycks upp ett par snäpp. Tvivlen som följde mig från A-sidan är som bortblåsta i ett nafs. Attacken i ”Dirty Something” är betydligt påtagligare. Här är en våg som utmanar till och med en skicklig surfare. Jag hinner inte mer än komma igång innan låten får ett abrupt slut. Andningen blir häftigare. Adrenalinet pumpar. Jag är redo för mer.

”Maybe what you saw was a monster?”
”Yeah, maybe it was.”

Ett nytt ljudspår från någon gammal film. Tempot och intensiteten ökar. Det är dags att gå på ”Bat Chase”. Råheten från debutsingeln. Den hårda naturligt distade elgitarren drar igång. Nu jäklar ska här surfas. På ett par minuter lyckas The Hollywoods få min energinivå i topp.

Det är en lyckligt leende surfare som lyfter den svarta plasten och stoppar tillbaka den ner i sitt skyddande pappersfodral. Jodå, det var nästan lika skoj den här gången. Och snart blir det en heldagsutflykt. Det ser jag fram emot.