Året är 1939. På The Talladega Institute for the Deaf and Blind i Talladega, Alabama, i den amerikanska södern, börjar några synsvaga gossar sjunga tillsammans. Luften darrar av hetta och rasism. De unga gossarna kallar sig The Happy Land Jubilee Singers och smyger ut från skolan för att sjunga för soldaterna vid ett närbeläget regemente. Soldaterna tycker det låter bra och ryktet om de blinda pojkarna börjar spridas.

Ja, det går faktiskt så bra att de kan fortsätta uppträda tillsammans och dessutom få betalt för sin musik. 1945 beslutar de sig för att hoppa av skolan och försöka bli professionella musiker. De gav sig ut på vägarna och bytte namn till The Five Blind Boys of Alabama.

53 år efter scendebuten uppträder Clarence Fountain and the Five Blind Boys of Alabama på The Byron Bay Jazz and Blues Festival. Framför scenen står två svenska turister. Den ene är jag och den andre är min reskamrat Jonas. Ingen av oss har hört talas om Clarence Fountain and the Five Blind Boys of Alabama. Sex äldre herrar i oklanderliga svarta kostymer och vita skjortor äntrar scenen. Med hjälp av ledsagare.

Jaha, tänker vi, sex gamla gubbar i kostym. Och blinda är dom också. Det lär inte bli nåt vidare drag. Det är vad vi tror. Men redan efter en halv låt inser vi att vi har fel. Väldigt fel. Inget av de tidigare banden kommer i närheten av det röj som mr Fountain och hans blinda pojkar kör över publiken med.

Ungefär en halvtimme in i konserten kliver så en liten skinntorr gubbe fram och ska till att börja sjunga. Han ger intryck av att vara ungefär 112 centimeter lång, väga cirka 16 hekto och vara så där en 120 år gammal. När han tar ett djupt andetag inför den första tonen är jag rädd att hans torra, spända och till synes lövtunna hud ska spricka. Det gör den inte. Istället spricker själva luften. Den självklara frågan är: hur kan så mycket röst få plats i en enda människa? Och i en som är är så vansinnig liten dessutom?

Det kanske finns de som hävdar att Ronnie James Dio är en liten man med en stor röst. Ja, det håller jag med om, men Dios kroppshydda hade framstått som tämligen kolossal och hans röst som en aning klen om han stått där bredvid den lille farbrorn på scenen. Jag lovar.

Ja, de har hållit på i 62 år och skivdebuterade med en 78-varvare 1948. Den fjortonde januari 1995 spelade de på Hollywood's House of Blues och direktsände hela konserten över internet. Det var de först i världen att göra, om jag inte är felunderrättad. Tekniken har gått framåt men deras musik är fortfarande riktigt ingrodd rootsgospel med en stor portion deltablues i botten.

Den senaste skivan, ”Spirit of the Century”, bjuder på en resa tillbaka till rötterna av den soulmusik som Sam Cooke, Otis Redding, James Brown erövrade världen med under 50- och 60-talen. Många av låtarna på skivan kommer från tiden för gospelns födelse, någon gång för mycket länge sedan. Men en del nyare material finns också. Tom Waits ”Jesus Gonna Be Here” från 1993 är den nyaste.

Många artister har tolkat Tom Waits. Få har lyckats. Så skilda artister som Ramones, Meatloaf, Primus, Rod Stewart, Eagles och Elvis Costello har försökt med mer eller mindre lyckat resultat. Jag måste dock motvilligt erkänna att Bruce Springsteen får till en riktigt hyfsad version av ”Jersey Girl” och att Bob Segers ”New Coat of Paint” faktiskt är mycket bra, men annars är det få som gör Waits låtar rättvisa. Men sedan har vi ju The Blind Boys of Alabama.

“Spirit of the Century” inleds med ”Jesus Gonna Be Here” från Waits album “Bone Machine”. Det hade nästan räckt med den låten för att ”Spirit of the Century” skulle varit i hamn. Men The Blind Boys of Alabama nöjer sig naturligtvis inte med det. Ska man ge sig på Waits kan man lika gärna göra det ordentligt. I ”Way Down in the Hole”, som ligger som nionde låt, får de det att svänga på ett sätt som jag måste erkänna att inte ens Waits själv lyckas med. Det trodde jag aldrig att jag skulle erkänna, men sanningen måste ju fram till varje pris.

När jag ändå är inne på covers kan ju ”Motherless Child”, som Van Morrison gjorde en fantastisk version av för något tiotal år sedan, nämnas. Morrisons version i all ära, men det här är bättre. Mer hjärta, mer själ och större på något obeskrivbart sätt. (Det trodde jag heller inte att jag skulle erkänna.) Också Rolling Stones ”Just Wanna See His Face” framförs på ett sätt som borde visa de flesta att ”nu behöver ni inte försöka mer”. Den är så ojämförligt mycket bättre än Stones egen version, från ”Exile on Main Street”, att det inte finns mycket mer att säga. Och sen finns det de som påstår att Stones är för gamla. Herregud, Clarence Fountain och hans pojkar var ju redan ett etablerat band innan Jagger och Richards knappt var påtänkta. Så ge Stones tjugo år till, sen kanske de blir lika bra som de har rykte om sig att vara. För deras låtar kan bevisligen framföras på ett bättre sätt.

Men ”Spirit of the Century” innehåller inte bara versioner av andras låtar. Förutom de fyra som nämnts och Ben Harpers ”Give a Man a Home” är samtliga sånger gamla ”traditionals”. De lugnare låtarna, som ”No More” och ”Nobody’s Fault But Mine” ryker av deltablues av renaste slag, och de snabbare, ”Run For a Long Time” och ”Soldier”, svänger så att James Brown får något att fundera på. Det är också i de fartigare låtarna som kompbandet kommer som mest till sin rätt. Danny Thompsons ståbas och Michael Jeromes minimala trumset lyfter arrangemangen till smått extatiska höjder emellanåt. David Lindley och den gamle munspelslegenden Charlie Musselwhite är naturligtvis en viktig ingrediens även i de lugnare låtarna och tillsammans med John Hammond, som spelar gitarr och dobro, bildar de ett band som inte kunde vara mer rätt i sammanhanget.

Men det är ändå sånginsatserna det hela bygger på. Det hörs att Clarence Fountain och George Scott varit med ett tag. Rösterna raspar sig fram genom de lugnare partierna och man tror att det inte kommer att hålla när det ska till att sjungas lite starkare. Men när de tar i lite extra så blir rösten bara starkare och ännu fylligare. Jimmy Carter och Joey Williams låter lite mindre slitna men sjunger med samma värme och innerlighet.

Jag hittar inget bättre ord än ”äkta”, när jag försöker komma på vad det är som gör att det är så bra. Det kan också ha att göra med att det finns en hel del kopplingar till min egen husgud Tom Waits. Det är alltså inte bara de två låtarna av Waits som för tankarna hans håll. John Hammond och Tom Waits har ju varit polare sedan det tidiga 70-talet, och Waits producerade Hammonds album ”Wicked Grin” förra året. Även det en cd att rekommendera för övrigt. Den innehåller tolv låtar från Waits penna, varav ett par tidigare outgivna. Och sedan är det Charlie Musselwhite bakom munspelet också. Han är en stor del av atmosfären på ”Spirit of the Century”, liksom på Waits album ”Mule Variations”. Och visst finns det några låtar som drar åt gospelhållet på de senare skivorna ur den waitska katalogen.

I vanliga fall är gospel inte min musik, och i vanliga fall brukar jag tycka att det blir lite tjatigt när alla låtar handlar om Jesus. Men här stör det inte alls. Snarare tvärtom. Under åtta decennier har de här trevliga ungdomarna sjungit om Jesus, och har man hållit på så länge så tror jag att man verkligen menar det. Det är helt enkelt äkta.

Det enda jag hittar att klaga på är “Good Religion” som inte är riktigt så bra som de andra låtarna. Men där är sånginsatsen så stark att man glömmer bort att låten kanske inte riktigt håller måttet. Den högst ovanliga versionen av ”Amazing Grace” sticker ut lite grann från resten av materialet också. Det kan störa helhetsintrycket, men det är tillräckligt kul för att få passera utan vidare anmärkning. Vad är det då som är kul med den gamla sången, kanske någon undrar. Jo, det är så att de inte nöjde sig med den utan ville ha med ”House of the Rising Sun” också, så de kör båda låtarna samtidigt. Uttjatade låtar men anledningen till att de blivit uttjatade är väl att de är väldigt bra. Annars borde de varit bortglömda redan när de blinda pojkarna smög ut från skolan och sjöng för soldaterna i Talladega.

Medvetna om sin höga ålder avslutar The Blind Boys of Alabama sin skiva med ”The Last Time”. ”This may be the last time we ever moan together, maybe the last time I don’t know.” Men jag hoppas att det blir fler gånger.

Det är nu nio år sedan jag var på den två dagar långa festivalen i Byron Bay och varken jag eller Jonas minns något av de andra banden som uppträdde. Jo, förresten. Jag tror att det var någon som spelade Hendrix-covers strax innan The Five Blind Boys of Alabama intog scenen. Men det bestående minnet är de gamla männen som kallade sig Clarence Fountain and the Five Blind Boys of Alabama. Och allra mest minns jag den lille farbrorn med den kolossala rösten.

Tänk att han höll…