S-K-I-V-B-O-L-A-G-S-P-R-O-D-U-K-T.

Är nog inte helt ute och cyklar om jag tror att det omdömet fällts mer än en gång om Camilla Brinck. Företrädelsevis fällt av människor som lyssnar på ”bra” musik. Företrädelsevis med ordet ”jävla” framför.

Och visst, hon har utrustats med producenter som förespås bli ”nästa stora grej” i Sverige och fått backning av ett stort skivbolag, med allt det innebär av pengar till marknadsföring och videor. Precis som många slamriga garagerockband som lyfts upp på en stor etikett. Skillnaden är att de är ”äkta”. Att de ”kan” spela. Att det är ”riktig” musik.

Jaja. Till syvende och sist handlar det framförallt om en sak: träffa rätt människor vid rätt tidpunkt. I Camillas fall tog det sex års harvande innan det blev en skiva. Längre än många garagerockband. Och jo, det står faktiskt Brinck som medkompositör vid samtliga låtar utom en.

Men hur låter det då? En kvinnlig debutant på en skiva med svenskproducerad poppig r’n’b? Det brukar ju inte direkt vara en kvalitetsstämpel, tyvärr. Men resultatet är faktiskt överraskande bra. Kanske därför att de två producent-/låtskrivarteamen Peter Boström/Joakim Udd och Niklas Molinder/Joakim Persson varken haft Max Martin eller amerikansk popsoul som främsta influens. Istället har de vänt blickarna mot de brittiska öarna och 2-step-soundet.

Resultatet blir modern, svenskproducerad poppig r’n’b någonstans mittemellan Fre och TV-såpabandet Excellence (och där slutade de flesta läsa). Det är förmodligen ingen slump att det snos textrader från Janet Jacksons What About i It Hurts So Bad.

Den här mixen funkar sämst när Camilla närmar sig Excellence-land (och då är jag ändå en av de som tycker att Excellence faktiskt har sina stunder). I Don’t och Boy I Turn To You blir resultatet svulstig, tungfotad maskinsoul av den typ som Sisqo gillar. Jag, däremot, gillar den inte speciellt mycket, även om Don’t är en lysande låttitel.

Då blir det desto roligare när Camilla och kompani sparkar loss med lite svängig 2-step i Lose You, Let You Walk Away och den ommixade versionen av Heaven.

Men allra bäst blir det faktiskt i Tell Me, faktiskt en av de bättre svenska singlarna i år, och i Reminiscing där Camilla får sällskap av Magnum Coltrane Price och gör en ballad som för tankarna till det Stephen Simmonds och Lisa Nilsson skapade på Tears Never End för några år sedan. En riktigt vacker och stor soulballad.

Men i slutet av dagen väger Camilla lite för lätt. Allt är för välpolerat, för sandpapprat. Men för dig som lyckades svälja din stolthet och erkänna att du faktiskt gillade Fre kan det här vara en trevlig bekantskap.

Hade Camilla Brinck varit amerikan hade hon sålt miljoner skivor, haft fem namntunga gästrappare och stuffat runt med Sisqo på MTV.

Nu får hon nöja sig med en given plats på alla reklamradiostationers spellistor, Kidz-turnéer och att bli bespottad av alla som ”kan” musik.