I en svettig liten källarklubb står tre kostymklädda herrar iförda gummimasker på en liten liten scen. DJ:n har vridit av musiken, men discobelysningen fortsätter som om inget hänt. Mot scenen lyser inget ljus. Skit samma. Igång rullar den hårdast distade surfvåg jag någonsin hört. Skitigare och skramligare än all konkurrens drar The Hollywoods igång. Mellan låtarna kan man höra någon av de tre männen skrika lite frustrerat: ”Kan vi få lite jävla ljus på scenen?” Inget händer. Mer än att publiken framför scenen efter ett tag förvandlas till en lyckligt kokande gryta.

Mystiken kring The Hollywoods är tät och total. De tre spelar alltid i sina glatt leende gummimasker. Medlemmarna har koola artistnamn: Lil Freddie Hollywood, Horace E Hollywood och Orville A Hollywood. Stenhårt och helt rätt.

Den trespåriga sjutumsepn ”Hollywood Delinquents” låter nästan på pricken som jag minns konserten. Låtarna är korta, energiska och distat skramliga. Visst, en audiofil eller teknikdåre kommer att gnälla över att ljudet är burkigt och att det är svårt att höra nyanser. Men, det är det opolerade och skitiga som är The Hollywoods signum och innan du hinner vråla: ”catch that wave” är första låten över. Det är precis som under konserten korta minuter av lyckorus. Ingen instrumentonani eller risk att bli uttråkad.

På A-sidan av den grå-bruna vinylen finns brutalt korta stänkaren ”Masked Women Village” och B-sidan förgylls av den twangiga groovestänkaren ”Sand, Surf & Dorks” och agenttemat ”U.S. Trenchcoat”. Tre spår som alla väcker min lust att höra mer. Det är bara att hoppas att de nappar på den lyckligt leende skivbolagsdirektören som svettig kom fram till mig och berättade att han erbjudit dem att släppa en fullängdare och fått ett ”nja, vi får se” till svar. Det är bara att hoppas att mina tre maskerade favoriter ändrar sig.