Jag hade givetvis hört ”My hometown” och ”Cherry man” innan jag på allvar fick upp ögonen, nåja öronen, för the Wannadies. Innan 1994 hade jag mest lyssnat på Nirvana men efter det som hände med Cobain började jag söka nya musikstilar. Evigt tjat om gruppens storhet från en klasskamrat och Weezers intåg på musikscenen fick mig tillslut att köpa gruppens tredje album, ”Be a girl”. Jag älskade vad jag fick höra och införskaffade mig snart allt annat som gruppen gjort och insåg snart vilken av skivorna som var bäst, jo, ”Aquanatic”.

Det var ju något speciellt med the Wannadies, något med namnet, något med musiken och något med sångaren Pär Wiksten. Pär är en sann rockhjälte, med hår som endast matchas av hans röst. Håret ja, Pär Wiksten har ju den skönaste Marc Bolan-frisyren på den här sidan av Atlanten. Denna skiva, gruppens andra album, gjordes innan Pär hade odlat sitt mest berömda landmärke, men tro mig, storleken har ingen betydelse.

”Aquanatic” är ett musikaliskt och textmässigt mycket eklektisk album, men det känns absolut inte ojämnt på något sätt, tvärtom. Gruppen visar upp stor bredd i låtmaterialet, från riktiga indierökare som ”Cherry Man” eller ”Lucky you” till de finaste ballader, i klassiskt Wannadies -manér, som ”Things that I would love to have undone” och ”I love you love me”. Visst, skivan är inte lika tuff som ”Bagsy Me” eller ”Yeah” eller lika söt och rolig som ”Be a girl”, men den känns mer gedigen, mer helgjuten.

Skivan är sprängfylld med poppärlor och lysande texter rakt igenom. The Wannadies har ju alltid haft intressanta och bra texter. Tack Pär. Det finns också alltid något elakt med gruppens texter, något typiskt norrländskt, förlåt, västerbottniskt.

Det inledande spåret ”Everything’s True” är en lysande reflektion på hur det kan vara att vara med i en sekt. Den sätter tonen för låten som följer efter, den klockrena ”Cherry Man” som rent av är en av de bästa svenska poplåtar någonsin. Låter handlar om, om jag inte misstar mig, en pedofil, vilket gjorde att MTV valde att förbjuda att visa videon. Att låten inte är en hyllning till pedofiler, långt ifrån, utan en kall reflektion över snusket hjälpte inte.

”Things that I would love to have undone”, skivans tredje spår, är också den fantastisk. En historia om hur en pojke i ungdomen leds in på brottets väg. Fantastisk vacker melodi med en bra text. Lysande! Låten tonar ut och övergår i den melankoliska ”Love is dead”, där gruppen visar vad svenskt svårmod egentligen är.

En annan höjdpunkt är ”December days”, en resa tillbaka till barndomens vintrar i Skellefteå. Den doftar samma äkthetskänsla, och har samma ödesstämdhet som ”My hometown” från debuten. I avslutande ”I love you love me”, en tillsynes vacker kärleksballad, visar gruppen exempel på hur elaka deras texter kan vara. Det är ju inte den fina kärleksballad som vi först tror. Nej då! Samma elakhet märks inte minst i ”Lucky you”, en låt om vad som händer när ens ex hittat en ny. ”By the way I don’t like your smile”, grymtar Pär så där elakt som bara han kan.

På ”Aquanatic” finns inget onödigt experimenterande eller annat trams, som finns på både ”Bagsy me” och ”Yeah”. Att låtmaterialet är jämnare och känns mer äkta betyder givetvis inte att gruppens övriga skivor är dåliga. The Wannadies har alltid, enligt mig, gjort bra skivor, men detta är den bästa.

Jomenvisst…