Redman funkar. Det kanske är konstigt att han funkar sämst när funkfarfar George Clinton är med. På ”Malpractice” i alla fall. Mest funkar det med Missy Elliot i ”Dat b***h”.

Annars är det en mellanskiva. Det känns inte som han varit speciellt inspirerad. Det är bra, men den välter mig inte. Det verkar som om han letar efter något annat uttryck. Och inte nödvändigtvis musikaliskt.

Skitsen är många och långa. Och mer än en tanke har lagts på dem. The Drama Squad utför dem. Jag funderar på om det inte är dags för lite mer regelrätta teateruppsättningar. Det känns som de tu delarna är i vägen för varandra. Med de långa skitsen tappar musiken rytm och utan musiken emellan kunde skitsen byggas ihop med en röd tråd, till något mycket bättre.

Sen funderar jag på hur det skulle bli om han blev seriös på en hel skiva. Antagligen passar det honom inte, men det skulle åtminstone vara kul att få veta.

Även förutom de ovan nämnda finns det gäster i överflöd på ”Malpractice”. Adam F, G. Forbes, DJ Kool, Scarface, Treach, Mally G, Icarus, Method Man, Saukrates, Streetlife, Double O, D-Don, Roz, Shooga Bear och Keith Murray. Pust. Igen kommer känslan av skivan inte är så viktig. Man kan ta med alla kompisarna om inte resultatet är livsviktigt.

Kanske är jag för hård. ”Malpractice” duger absolut till en hel drös genomlyssningar. Men ingen av de genomlyssningarna kommer göra dig riktigt lycklig. Tyvärr.