Jag är ett sånt oerhört basfreak. Förutom att en hopplös röst kan göra mig totalt avtänd på viss musik, så är det oftast bristen på riktiga basgångar som gör mig ointresserad. Basen är viktigast, den lägger grunden för melodin och ger musiken liv med sina aldrig svikande hjärtslag.

Jag älskar bas. Och då må det vara Paul McCartneys mjuka basgång som slingrar sig kring knäna på en Beatleslåt eller ett rymdbascrescendo av Bootsy Collins som grädden på moset i en funkexplosion.

Marcus Miller, en av världens skickligaste basister, fanns med på min lista över tänkbara äkta män på 80-talet med anteckningen: ”Den här mannen kan spela så hård slap bass att det kvittar om han är korkad som ett troll. Han kommer att göra mig lycklig.” Nej, nu skojar jag kanske lite grann. Men tanken är inte helt främmande, för gudars vad han kan smälla med strängarna. Funk funk. Jag dör.

Det här är dock långt ifrån asfunkigt. Cool jazz är den största ingrediensen, mycket blås och allra mest bas. Marcus Miller använder sin bas som allinstrument, på den spelar han både stommen och melodin, i flera lager och på flera olika typer av bas. Det blir ibland lite lätt överdos, men han är ruskigt bra hela tiden så jag har svårt att inte gilla musiken i alla fall.

”Musikhögskolemusik” skulle nog en del vilja kalla den här typen av välspelad, välarrangerad och slick musik. Och det är ju helt riktigt, Marcus Miller har faktiskt gått musikutbildning på både high school och college. Hans huvudinstrument var från början klarinett, vilket förklarar att han inte bara är fena på bas utan också trakterar klarinett, tenor- och altsax. För att inte nämna gitarr och diverse klaviaturinstrument och att han dessutom sjunger väldigt bra.

Men han behöver ändå inte stå ensam i studion precis. Han har en hel hoper creddiga jazzofunkkompisar med sig; Herbie Hancock, Branford Marsalis, Hiram Bullock, Fred Wesley, Chaka Khan och Maceo Parker, för att nämna en del. Dessutom spelas låtar av John Coltrane, Charlie Mingus och Billy Cobham, förutom de låtar som Miller själv skrivit. Om man inte fattat att Marcus Miller är en jazzmusiker från New York tidigare, så begriper man det när man läst allt i cdkonvolutet.

Miller själv säger att han i sin senare karriär har tagit ett steg vidare från den funk/r'n'b-stil han hade på sina 80-talsskivor. Mer experimentellt, mer moget. Ända sedan tonåren har han varit jazzbasist (spelat med Miles Davis bland många andra) och det är ju inget långt kliv att ta, men nu verkar det på hans egna villkor och utifrån hans egna referensramar som musiken blir till. Och visst verkar Marcus Miller mogen, på gränsen till ospännande.

Till en början tyckte jag att det liknade den typ av antijazz jag hatar; sån där musik som bara härmar jazzens manér, men saknar tyngden och blodet [läs: svensk pellejönsjazz]. Men efter åtskilliga lyssningar är jag snällare, den här skivan rymmer mycket men gör inte så stort väsen av sig. Det som först kändes ospännande känns bara avspänt och det som kändes mätt och belåtet övergick till skönt och lätt. Det är långt ifrån bakgrundsmusik, men heller inga knytnävsslag i magen.

Basen har en röst och om man lyssnar noga kan man bli frälst som jag. Bas är gud.