På Faithless tredje album är det Maxi Jazz och Sister Bliss som frontar. Rollo har valt en mer tillbakadragen roll, syster Dido har blivit mer känd, men lånar fortfarande ut sin röst.

Jag har dragits till Faithless på grund av deras rykte som live-upplevelse. Detta album är det första jag verkligen lyssnat på. Mina förhoppningar var ganska höga och uppfylls bara till viss del.

Det finns en handfull sjyssta låtar. Jag gillar mistlursliknande ”Donny X”. ”Not enuff love” är ganska trevlig som tunnelbanemusik. ”We come 1” svänger lite grann. ”Cracy English summer” har ett skönt sitta-och-lyssna-i-hörlurar-i-soffan-ljud. Det är de första fyra låtarna på albumet. Sen börjar jag tappa intresset. ”One step too far”, med Dido på sång har väl sin charm, men tappar albumet skärpa och fokus.

Då blir Faithless sega och tråkiga. Svänget är borta och ljudbilden blir ganska platt. Det är då jag inser att avståndet till miljön musiken är skapad för är oerhört långt. För att uppnå högsta njutning av Faithless bör man nog tillföra blodet lite stimulantia. Röda och vita blodkroppar är inte den optimala blandningen. I nyktert tillstånd funkar ”Outrospective” inte.

Jag gillar inte att dansa, men Underworld får mina ben och armar att rycka. Faithless gör mig trött. ”Outrospective” börjar lovande, men flyter iväg och löses upp i tomma intet. Tyvärr.

Kanske måste man vara dum i huvudet, full eller stenad för att uppskatta det här fullt ut på skiva. Men jag vill fortfarande uppleva detta live.