Jag erkänner gärna att jag inte har någon som helst koll på B-Legits karriär för ”Hempin' Ain't Easy”. Jag har sett hans namn glimte förbi i hiphoptidningarna, förmodligen finns han med som gäst på någon av skivorna i min samling. Men, något större intryck har han inte lyckats göra på mig. ”Hempin'” kommer inte att förändra det. Jag är ganska säker på att jag inte kommer att lyssna på den här skivan igen.

För några veckor sedan landade den hemma hos mig. Jag lyssnade igenom den ett par gånger, men la den åt sidan när det ramlade in intressantare släpp. Då noterade jag att skivbolaget Edel som jag tidigare mest förknippat med riktigt usel musik (bortsett från undantaget som bekräftar regeln: Ozomatli) börjat släppa ifrån sig en del som åtminstone på ytan verkade mer intressant när det under en kort period kom skivor med Fredro Starr, B-Legit och KRS-ONE. Att Edel sen haft både Funkadelic och Parliament på sina släpplistor i över ett år utan att något nytt p-funkmaterial sett dagens ljus har väl också bidragit till mitt ökade intresse för bolaget.

Nu när jag plockar fram B-Legit igen för att ge ”Hempin'” ännu en chans slås jag bara av hur blekt och intetsägande den här samlingen låtar är. I grund och botten rör det sig om verkligt blek g-funk av en andrasortering vars ”bäst före”-datum sedan länge passerats. B-Legit lyckas inte som Dr Dre eller Snoop (som självklart gästar) gjuta nytt liv i en genre som de flesta dömt som död. Istället mal han på i väl intrampade spår och rimmar om ”puff puff / pass” medan tjejkören sjunger ”Hey B-Legit won't you light that blunt / and keep it blazin /blazin / all night” i ”Blaze It”. Beatet är så blekt att jag glömmer det i samma stund jag hört det.

Första gången jag tycker att det är mödan värt att öppna öronen är när Lil KeKe och Archie Lee gästar i ”I'm Dyin' with Mine” och då har Snoops gästinhopp redan hunnit passera obemärkt förbi. Lil Keke och Archie Lee låter i alla fall som om de bryr sig, som om det de håller på med betyder något. Där ligger probelemt med B-Legit. Det låter aldrig som om han menar det han rappar. En fet vägg av ointresse (eller om det är effekterna av en feting) står hela tiden mellan mig och musiken. B-Legits ointresse får mig att fundera över varför jag ska bry mig.

Kontentan är att jag inte gör det och att ”Hempin' Ain't Easy” inte är skivan som reviderar min förutfattade uppfattning om skivbolaget Edel.