Jag har ärligt talat väldigt dålig koll på finsk musik. För några år sedan hade jag nog bara kunnat nämna Leningrad Cowboys. På senare tid har jag stött på Bomfunk MC’s, Kemopetrol och Jori Hulkkonen. Men sedan har det varit stopp.

När jag fick RinneRadio i min hand visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Skivbolagsnamnet Zen Records och låttitlar som ”Zel” och ”Ahola” fick prettotråkvarningslampan att blinka. Falskt larm, som tur var.

RinneRadio består av fyra personer, men det är saxofonisten Tapani Rinne som är den egentlige huvudpersonen. Om jag räknat rätt är ”Nao” gruppens sjätte skiva sedan debuten 1988. Pionjärer på den finska housescenen, alltså.

Medan RinneRadios svenska kollegor främst vänder blickarna mot USA i sin jakt på inspiration och sound, känns det som finnarna tagit på sig ryggsäckarna och begett sig djupt in i de finska skogarna. Och det tackar jag för.

Inledande titelspåret känns som en uppdaterad version av Jan Johanssons klassiska album ”Jazz på svenska”. Inte så mycket i musiken som känslan. Det är samma nordiska vemod i det musiklandskap som målas upp. Stökiga dansgolv vid Times Sqaure har ersatts av en övergiven tjärn vid ett skogsbryn precis när solen går upp. I ”Repo” vrids tempot upp, men solen fortsätter att glittra i vattnet.

Sedan byter albumet raskt skepnad. Tyvärr. RinneRadio lämnar Finland och bjuder in hela världen att rejva runt i gläntan. Det blir lite Indien-etno, en skvätt detroittechno, några droppar ambientrance och en nypa tråkhouse.

Jag har nästan tappat intresset när näst sista låten ”Rinner” snurrar igång. Vi är åter ensamma i gläntan när den långsamma mullrande rytmen och det suggestiva ljudkollaget rullar igång. Nu håller solen på att gå ner.

Men den riktiga höjdpunkten kommer när mörket lagt sig. I sistanumret ”Ahola” smyger ett ensamt ekande piano fram för att få sällskap av Tapanis sopransax. Den minimalistiska ljudbilden skulle utan problem passat som avslutningsspår på Johanssons jazzalbum. Den är också något av det vackraste jag hört på väldigt länge.

Men tyvärr är de riktigt bra spåren alldeles för få. Hade ”Nao” varit en fyraspårs-EP hade betyget blivit betydligt högre. Nu blir det bara fem poäng från den svenska juryn.

Men spår ett, två, åtta och nio kommer att hamna på repeat hemma hos mig.

Många gånger.