dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Jaheim: Ghetto Love
Ghetto Love (CD) Jaheim
2001
Warner Bros Records
8/10

Innerlig gatusoul

Lyssna

Sök efter skivan

Jimmy Jam och Terry Lewis är nog mest kända som Janet Jacksons husproducenter, men de har även stått bakom många andra artisters framgångar. Bland annat gospelgruppen Sounds of Blackness.

1994 recenserade musikjournalisten Kristina Adolfsson Sounds of Blackness andra skiva Africa to America: The Journey of the Drum. Då skrev hon att hon trodde att Jam & Lewis producerade Sounds of Blackness för att de älskade musiken, medan de producerade Janet Jackson för att betala hyran.

Lite samma sak känner jag inför KayGee, tidigare medlem i hiphopgruppen Naughty By Nature. På kort tid har producerat merparten av två soulskivor: Koffee Browns Mars/Venus och Jaheims debut. Men det är svårt att tro att de tu har någonting gemensamt.

Koffee Brown är välpolerad dussinsoul som passar perfekt på reklamradiostationers spelscheman. Ghetto Love är raka motsatsen.

Ghetto Love är soul i gatunivå. Det märks redan på cd-häftet där bildspråket talar mer gata än sängkammare. Musiken är närmare släkt med hiphop än storslagen sjuttiotalssoul. Skivan inleds med att Jaheim släpps ur fängelset.

Musiken är råare, basen varmare och rösten intensivare är hos den mesta soulmusik som kommit på sistone. Ghetto Love spöar till och med D’Angelos Voodoo med sina starkare låtar.

Tredjespåret Looking For Love sätter sig direkt. Castro (KayGee-skyddsling där också) rappar på Let It Go och gör den till en riktig jeeplåt. Finders Keepers är riktigt skitig gatusoul med extrasång av världens mesta bakgrundssångerska inom R&B: Lil’ Mo (på gång med sin första soloskiva i slutet av juni). Just In Case är en av årets starkaste soullåtar.

Sedan börjar det bli dags för Jaheim att sälja skivor, verkar det som. De åtta sista låtarna är bara ballader. Egentligen inte speciellt mycket att klaga på när klassen är så hög på flera av dem. Men det blir lite för mycket av det goda.

Eller som en viss Patrik Hamberg en gång sa om en James Brown-samling: för många balladjävlar.

Men när jag hör fantastiska Ready, Willing & Able är jag nästan beredd att förlåta även det. En låt som R. Kelly skulle offra sin högra arm och halva sin förmögenhet för och det närmaste jag kommit en religiös upplevelse på väldigt länge.

Men bara nästan. Jag önskar att Jaheim och KayGee haft självdisciplin nog att plocka bort några av de sämre balladerna. Då hade det här varit ett riktigt mästerverk.

Men nu blir Ghetto Love bara årets bästa soulalbum. I alla fall så här långt.

Och det är ju inte det sämsta.

Ola Andersson

Publicerad: 2001-06-13 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-15 19:34

Kategori: Recension | Recension: #961

2 kommentarer

Den här skivan utser jag till den mest överskattade r'n'b:n genom tiderna. Killen är ju så långt ifrån "äkta" som det bara går. Blä!

Medlem 2004-04-25 08:38
 

Bra recension, då jag verkligen håller med om att detta är bästa soulalbumet, kanske på flera år. Denna känsla förstärks nog av att jag i motsats till recensionen, även uppskattar balladavslutningen på skivan.

patrik klerck Oregistrerad 2001-11-03 10:59
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig