I handboken över hur man inte blir en framgångsrik hiphopartist ligger två saker högt på listan: var vit och kom från Storbritannien. Kan du bocka för båda punkterna är det i princip kört och du kan packa väskorna innan du ens börjat.

Antingen hade Rob Birch, Owen If och The Head inte läst handboken eller så struntade de fullständigt i den. 1989 kom i vilket fall debuten 33-45-78, som året efter följdes efter grymt underskattade Supernatural. 1992 kom så klassiska Connected som på allvar förde upp dem på listorna och gav dem en plats i strålkastarljuset. De två sistnämnda tillhör de starkaste hiphopalbum som någonsin gjorts.

Nu skriver vi 2001 och det är nio år sedan vi hörde något från Stereo MC’s, sånär som på sporadiska låtar. Wake Up från soundtracket till Shopping 1994, Sweetest Truth på välgörenhetsskivan Help! 1995 och tre instrumentala spår på samlingen Stereo MC’s DJ Kicks. Alla smakade mer.

Så hur följer man då upp en klassisk skiva som Connected, som dessutom växt för varje år ett nytt album uteblivit (också känt som Jakob Hellman-syndromet)? Svaret är enkelt.

Det gör man inte. I alla fall inte om man heter Stereo MC’s. Man gör Connected en gång till.

Det låter nämligen precis som det gjorde 1992. Samma sväng, samma orgel, samma blandning av instrumentala och vokala spår. Egentligen borde Stereo MC’s inte komma undan med en sådan blåkopia av förra skivan. Om det inte vore för två saker: det finns fortfarande ingen som gör samma organiska souliga hiphop som Stereo MC’s. Och det svänger stundtals som en busslast sambatrummor.

Den största skillnaden mot de tidigare skivorna är att de tre grävt ner fingrarna ännu längre ner i den organiska myllan. Titelspåret är smutsigt, svettigt och laddat. We Belong In This World Together och Breeze har starkare band till den amerikanska södern än en blek förort till London. Shameless med sin diskret funkiga orgel är som hämtat från en jamsession med Beastie Boys.

Överlag är låtarna mörkare och mindre direkta än på föregångaren. Och visst finns det saker jag saknar. Ett hitmonster som Connected. Ett dubmonster som Declaration. Ett funkmonster som Rhino part II. Jag önskar att det fanns fler starka låtar som sticker ut. Jag önskar att Rob och de andra vågat förnya sig lite mer.

Speciellt när skivans starkaste och svängigaste spår också är det som låter modernast. På The Right Effect vispar de ner lite two-step i mixen och gör världens första organiska tvåstegslåt. Ruskigt bra.

Men min kritik mot skivan är förmodligen mest gnäll från en som väntat nio år på en ny skiva. Resultatet av löjligt höga förväntningar.

Deep Down & Dirty är inte en ny Connected. Inte en ny Supernatural.

Men däremot en skiva som gungar på bättre än det mesta just nu.