Få band har som The Flaming Sideburns lyckats skapa sig ett namn utanför den innersta kretsen av rockfans, redan innan fullängdsdebuten. Ett näst intill maniskt turnerande samt en förmåga att spela på rätt ställen har varit till stor hjälp. De har spelat på både Gearfest och Garageshock. Själv såg jag dem först i Roskilde förra året.

Tidigare har Flaming Sideburns även ärat rocken genom att släppa en rad sjuor samt genom att bidra med låtar till diverse samlingar. De har även släppt en fullängdssamling titulerad ”It's Time To Testify… Brothers and Sisters!” och nyligen medverkat på en 10″ kallad ”White Trash Soul!” tillsammans med The Hellacopters. Imorgon kommer debuten. Som jag har väntat.

För att förklara hur The Flaming Sideburns låter på ”Hallelujah Rock'n'rollah” tänkte jag citera ett par rader från Bad Afros pressrelease:

”Nobody can incorporate the Sounds of Motor City, Rolling Stones, tough R&B, soul and Northwest garage like Sideburns.”

Stora ord som bildar ett felaktigt påstående. Det finns visst band som klarar av att göra detta som påstås ovan förutom The Flaming Sideburns. Men jag tycker samtidigt att referenserna är korrekta. Det är så skivan låter. Så författaren är ursäktad. Ödmjukhet får någon annan pyssla med.

Jag lyssnade inte så mycket på The Flaming Sideburns innan ”White Trash Soul!”. Jag tyckte inte att de höll vad andra lovat. Bandets hemsida innehåller ett citat från Andrew Moog Oldham som hade fastnat. Too many bands … think they can rock, too many bands with no idea how to roll.” Jag höll inte med när jag först läste det. Sen hörde jag ”Emotional Son” och ”Shake-In” från nyss nämnda split.

Efter att senare fått låten ”Sound of L*U*V” skickad till mig var jag övertygad om att fullängdaren skulle rädda flertalet regniga kvällar och blöta fester. Jag hade nämligen fått informationen att låtarna från ”White Trash Soul!” skulle vara med. Tre bra låtar av tre hörda kunde inte tyda på något annat än en galet bra platta. Nu blev det inte så. ”Emotional Son” och ”Shake-In” är inte med och resten av materialet går inte i samma stil. Naturligtvis blev jag besviken.

Trots det tycker jag nu att skivan är riktigt bra. Men lite ojämn. När det blir riktigt bra (som i de flesta fallen) spelar jag gärna låtar från den samtidigt med låtar från ”Guided By Delight” med The Sewergrooves som är en nära släkting.

Högenergisk, vass gitarrock med nerv och närvaro. Det är en definition på bra rock. Hemma hos mig. Om den sen blandas upp med lite sexig höftsvängsrock är festen räddad.

Skivans bästa låtar är ”Loose My Soul”, ”Blow the Roof”, ”World Domination” som är riktiga rockstänkare, ”Street Survivor” som är en klockren garagerockare och ”Sweet Sound of L*U*V” samt ”Spanish Blood” som är soulinspererade saker med skönt sväng. Den förstnämnda ett dödlig exempel och innehåller dessutom tjejkör…

The Flaming Sideburns visar liknande kärlek till soul/R&B som The Hellacopters. ”I Lonesome Rain” ärar Flaming Sideburns dessutom surfocken. Här med ett sätt som påminner om gubbrockarna Royal Beat Conspiracy. Tillsammans med avslutande ”I'm In the Moon”, som enklast beskrivs som Rockmonsterrock, sticker ”Lonesome Rain” ut mest på skivan. Båda är bra låtar.

”Up In Flames” låter farligt lik ”Baby Borderline” från The Hellacopters senaste. Eller är i alla fall så lik att man nästan måste kolla så att den inte är signerad Andersson. Men det är också det enda tillfället på skivan som jag känner att jag besväras av känslan av att något är stulet eller lånat.

På ”Flowers” sjunger Eduardo Martinez som en spansk Lou Reed ovanpå en Stones/Velvet korsning, med fraser som låter som de skulle skrivits av antingen Reed eller Hendrix. Även om det både låter bra i teori och verklighet så är det inte lågmäld rock jag tycker The Flaming Sideburns gör bäst. Även om det är kul att låten gästas av Ebbot och Ian från The Soundtrack of Our Lives.

”Stripped Down” är albumets lugnaste låt. Textfrasen: ”secret angel i'm in danger…” får mig av förklarliga skäl alltid att le. En kärleksfull vink från de finska rockbröderna till The Stooges ”Gimme Danger”. Låten är bra och andas rockhistoria, men Eduardo Martinez röst gör sig bättre mot en fond av dist.

Jag antar att jag kommer vara lyrisk när jag får en chans att se The Flaming Sideburns live igen. De har ett elakt sound på skiva som jag gärna hör utvecklas till något än mer elakt. Martinez galna utfall på spanska och finsk/spansk engelska ovanpå det? Jag vill se The Flaming Sideburns rock'n'rollah igen. Jag vill, jag vill.