Recension
- Weezer (album, cd) Weezer
- 2001
- Geffen/Interscope/Universal
Weezer
Lyssna
Externa länkar
- Weezer.com
- Officiell sajt.
- Weezer Fans
- Stor fansajt.
- Geek Goodness
- I was once cool, like you perhaps may be, but as soon as I heard the first chord of "Say it ain't so," I was lost. Så lyder inledningen på sidan, stalkervarning.
- Crapanimations
- Dåliga gif-animationer med Weezer i huvudrollerna.
Det är svårt att inte bli besviken på Weezer. Debuten var ju bara så bra. Och det kan nog aldrig bli så bra igen. Jag lyssnade på den blå idag och det låter så oskyldigt. Lyckligt. Och fantastiskt.
Det är tydligt att de vill däråt igen med den här, från omslaget till riktningen på hur det låter. Inte lika tungt som ”Pinkerton”, men fortfarande inte lika lätt som debuten. De är för vuxna för det nu. Det här är glatt, men återhållet.
Det är inte så allvarligt. Det är en popskiva med rockgitarrer. Nog för att en popskiva med rockgitarrer ibland är viktigare än allting annat så behöver det inte alltid vara så allvarligt heller. Den här gången är det inte så allvarligt. Det är en poptablett som jag sväljer snabbt (skivan klockar in på 28 minuter) och mår lite bättre av. Den gör mig glad och jag lyssnar hellre på den än mycket annat, men den förändrar inte min värld som den måste göra för att jag skall vara riktigt nöjd. Det gjorde den blå. Lite i alla fall.
Och jag tror lyckan med att då och då återvända till ”My name is Jonas”, ”Undone”, ”The world has turned and left me here” och ”In the garage” är större än att få nya låtar som ”Photograph”, ”Hash pipe”, ”Island in the sun” och ”Glorious day” trots att de är bra poplåtar.
Det bästa med de nya låtarna är att de åker på promotion-turné och stannar till i Hultsfred.
Publicerad: 2001-05-25 00:00 / Uppdaterad: 2009-10-29 08:57
21 kommentarer
Så skönt. Var så orolig att de skulle ha förändrats på nåt sätt. Men med facit i hand kan man koppla av.
Weezer rockar fetast. Så är det.
#
Måste bara säga att weezerfans.com är en rikigt trevlig sida, där man bl.a kan ladda ner b-sidorna till ”The green album” i MP3-format. ”Teenage victory song” och ”Starlight” är bra låtar. På Hultsfred ska jag stå längst fram…
#
jag har aldrig gillat weezer. de har alltid stått för det som är läskigt med popmusik (tillsammans med brainpool och några fler…)
så vänds allt uppochned. de har gjort en bra låt till. den andra i ordningen. ”Hash Pipe” är en toppensång. låter en hel del som nya QOTSA.
#
Kan bara instämma. ibland är det skönt att bli lite lycklig i själen. Men 28minuter till fullpris suger!
#
Njaaa… Weezer är alltid Weezer och kommer så förbli men den där härliga frihetskänslan i magen som man får när man lyssnar på den blå, den kommer inte nu… men en 8 skulle jag satt.
#
att nämna weezer och brainpool i samma andetag är att häda. fruktansvärt bra skiva och usel recension. minst värd en 9:a
#
Någonstans på vägen och med åren som gått har missuppfattningarna runt Weezer blivit stora. Debutskivan är en ganska trist och välpolerad sak med ett par bra låtar. Det blåa albumet hade ganska kort livslängd och lever nu ett tryggt liv bland dammråttorna i de nedre regionerna av min skivsamling. Efterföljande och sorgligt bortglömda ”Pinkerton” däremot är ett enastående, avigt och smått fantastiskt album. Detta nya, gröna, album är ett steg tillbaka och ligger ljud- och låtmässigt mellan debuten och ”Pinkerton”. Lite sämre alltså. En sexa kan det väl vara värt, och det är mycket tack vare att Herr Cuomo vet att ett popalbum helst skall vara max halvtimmen långt. Tyvärr är saknaden efter Matt Sharp väldigt påtaglig och väldigt stor.
#
Instämmer i att hyllningarna till debutskivan är lite ensidiga, ”Pinkerton” tycker jag är minst lika tokbra. Och så långt ifrån varandra låtmässigt tycker jag inte att de ligger.
#
att den blåa är välpolerad kan jag hålla med om, likaså att pinkerton är grymt underskattad (min absoluta favoritskiva). men jag vägrar gå med på att den blåa är trist. den är helt jävla suverän och underbar. lyssna på undone, say it ain't so och only in dreams en gång till och försök sedan komma med samma nedsättande kommentar en gång till.
#
Pinkerton är 90-talets mest underskattade rockalbum. Utan tvekan en av de bästa skivorna från 90-talet, minst lika bra som debuten. Den gröna är också
den bra, men långt ifrån lika bra som de två första. En sjua verkar därföre vara ett rättvist betyg.
Intensitetet och snabbheten i låtarna, och de 'dumsmarta' texterna påminner mig om Ramones, ja alltså ett Ramones som tror
de är Beach Boys (!)
Det enda riktiga felet med skivan är avsaknaden av variation i låtmaterialet, alltför många låtar
låter likadant. Det är också synd att Rivers inte valt att krydda låtarna med det som gjorde debuten, och framförallt
Pinkerton så bra; självutlämnande och starka texter, texter som berör…
#
Lägg av nu. Weezer är brottsligt tråkiga.
#
weezer har sån jävla bra kvalitet på sina låtar, cuomo är ett geni!! sluta jämföra med deras gamla skivor, den gröna e underbart bra, de andra också…. 2an, 3an, 4an ,7an o 10an!!!!mmmm!! längtar till hultsfred..
#
Grejen är med Weezer att är att de alltid gör snuskigt bra låtar. I genren lätt gitarrpop så krävs detta än mer än i många andar genrer. Och Weezer lyckas och det med bravur gång på gång. Produktionen mellan skivorna har varierat och jag måste säga att jag gillar Pinkerton bäst, men likväl så ger även den gröna skivan det där pirret i magen och lyckoruset som är så typsiskt för Weezer. Jag kommer troligen ranka den här skivan högt på årslistan när året är slut. 8 tycker jag den är värd.
#
Den blåa plattan lyssnade jag intensivt på i en period då jag sökte ett favoritband, allt kändes dåligt just då. Men så här i efterhand förstår jag inte riktigt varför jag lyssnade SÅ mkt på den. Som tur var höll intresset sig uppe till Pinkerton, vilken alltjämt är en av mina absoluta favoritalbum. Denna nya skapelse är någonstans mitt emellan de två första, i min mening. Både i kvalite och styrka.
#
Visst låter Cuomo lite som Travis-sångaren Fran Healy då och då på gröna Weezer…?
#
älskar den blå, avgudar pinkerton. Men den här? Nej, den är så tråkig, håller inte en vecka, all låtar flyter in i varandra. Speciellt en sak stör mig. Sologitarren som kommer efter 2 refränger följer spångmelodin slaviskt, inget fel med det, men det blir lit atröttsamt när alla 10 låtar gör det. Och dessutom är den kriminellt kort!
#
Den blå är bäst än så länge. Pinkerton var ett äventyr ute på djupt vatten och Rivers själv lär ångra hela skivan. Den gröna var ett bra försök att återgå till ursprunget, även om det kanske inte räckte ända fram. Med nya albumet Maladroit på väg och efter att ha hört ett gäng demolåtar på weezer.com kan jag bara konstatera att Weezer fortfarande kommer att ha den bästa platsen i min skivhylla. Rock on!
#
Måste säga att jag saknar litegrann av det ”gamla” Weezer. Debutskivan innehåller ju enastående och fruktansvärt ”enkla” låtar som direkt sätter sig i hjärnan, en suverän skiva med andra ord. Uppföljaren, den icke så kommersiella ”Pinkerton”, framstår mer och mer som 90-talets bästa rock platta. Varenda låt är ett kapitel för sig, och man riktigt känner hur skivan växer mer och mer efter varje lyssning, för det är definitivt en skiva som behöver ett antal lyssningar. Så det känns trist att Weezer numera verkar inrikta sig på att spela nån slags blandning mellan den orginalitet man kunde hitta på första skivan, tillsammans med en mer kommersiell sida. ”Pinkerton” verkar vara helt bortglömd, och det är verkligen synd.
#
Detta är deras sämsta, men den är jäkligt bra! Matt Sharp är död i mina ögon numer, tack vare hans patetiska stämning av bandet.
#
Den gröna Weezer-skivan var kul den första veckan. Sen kom man på sig själv med att irritera sig mer och mer på låtarna. Den blåa skivan är helt annorlunda. Den är kul den första veckan. Andra veckan är den fullkomligt underbar. Den tredje veckan kändes den som den lyckligaste delen av ens liv.
#
Jag tycker bara att Photograph är bra på gröna. Resten kan kvitta. Maladroit har några bra låtar men jag ser fram emot nya skivan. Laddade ner en ny demo som lät pinkerton.
#
Kommentera eller pinga (trackback).