Scarface, eller Brad Jordan som hans mamma kallar honom, började karriären i Texasbaserade Geto Boys. Första skivan kom 1991 och så här långt har det blivit sex uppföljare.

Geto Boys texter orsakade mycket rabalder, speciellt kring första skivan. Men precis som Eminem sålde Geto Boys allt mer ju mer man försökte stoppa dem. Och som de flesta gangstarappare handlade texterna oftast om vapen, död, bitches, polisen och om att röka på. Gärna allt på en gång.

Trots allt detta gillar jag verkligen Geto Boys tre första skivor. Och det var Scarface som stod ut mest med sin mörka, långsamma rap. På sina soloskivor har Scarface gått vidare i samma ljudlandskap som Geto Boys. Andraskivan, The Diary, är riktigt, riktigt bra.

Men det var några år sedan vare sig Geto Boys eller Scarface släppte något intressant. Så hur står sig då en av rappens Original Gangstas i dagens konkurrens?

Inte speciellt bra, tyvärr.

The Last of a Dying Breed dras med ett genomgående problem: att den är så intetsägande. Pressmaterialet skriver att skivan är en energisk kraft av majestätisk och illustrativ produktion. Jo, det står faktiskt så. Inget kunde vara mer fel.

Det känns som om allt har gått på rutin när den här skivan blev till. Låtarna saknar energi, produktionen saknar bett. Det är en gammal trött gangster vi hör.

De enda gånger det händer något är i It Ain’t part II (producerad av Erick Sermon), In & Out (som handlar om precis just det) och ödesmättade In My Time (producerad av Luniz-producenten Tone Capone). Men inte ens då hettar det till på allvar.

Jay-Z och Too $hort gästar. Men de gör varken från eller till.

Det ryktas att det här är Scarfaces sista skiva. Han har tidigare sagt att han ska göra en Mona Sahlin efter den här skivan och reflektera över sitt privatliv och sin karriär. Det behövs.

En fascinerande osvängig skiva.