Black And Yellow är antagligen den största hiphophiten just nu, och det är välförtjänt. Det är en sjukt fet låt, och tveklöst detta albums bästa, som dock hade kunnat göras av vem som helst. Stargate har gjort mallen, och Wiz Khalifa hade turen att måla på den. På Rolling Papers, Wiz Khalifas debutalbum på skivbolag […][...]

Jag vet inte om hiphopens kärlek till Radiohead inleddes med The Roots Atonement på Game Theory. Jag vet däremot att det var den omtolkningen som öppnade mina öron mot gnällbritterna. Varför Chris Martin får så mycket kärlek från hiphopvärlden kommer jag däremot aldrig att förstå. Och börja inte snacka om Fallout Boy och den hord […][...]

Hiphopare ska uppenbarligen inte göra dubbelalbum. Igår landade nyheten att ena halvan av UGK, Pimp C, gått bort. I skrivande stund finns inget svar på varför, men att tro att det handlar om en överdos ligger nära till hands för den som lyssnat på duons senaste album (det är väl trots allt ingen idé att […][...]

Kelis har alltid varit den tuffaste av 00-talets r'n'b-donnor. Som en modern Millie Jackson eller Yvonne Fair har hon seglat lite vid sidan av den mer tillrättalagda massan. Samtidigt har hon lidit av ”Woo Hah”-syndromet. Med ”Caught Out There” släppte hon en sån bomb som har kraften att överskugga en hel karriär och i värsta […][...]

Vill man hitta en enkel skillnad mellan hiphop och rock och pop skulle man kunna nöja sig med att konstatera att rock och pop får folk att börja med knark, medan hiphop får folk att sluta. Undrar om Socialstyrelsen är informerad. Visst. Hiphopare är ju, som vi alla vet, sanna renlevnadsmänniskor allihopa som aldrig skulle […][...]

Scarface, eller Brad Jordan som hans mamma kallar honom, började karriären i Texasbaserade Geto Boys. Första skivan kom 1991 och så här långt har det blivit sex uppföljare. Geto Boys texter orsakade mycket rabalder, speciellt kring första skivan. Men precis som Eminem sålde Geto Boys allt mer ju mer man försökte stoppa dem. Och som […][...]

Musikaliskt sett gillar jag den här plattan hur hårt som helst. Det är tung, långsam funk i botten på nästan varenda låt, och basgångarna är så djupa och gungiga att jag får darr. Men det är ju det här med bitch-skrikandet jag inte riktigt klarar av. Innan jag hade läst in mig på Too $hort […][...]

Det känns lite märkligt att stifta bekantskap med en artist i och med dennes elfte album. Jo, Too $hort tillhör den lilla skaran legendariska hiphop-artister som hunnit släppa tvåsiffrigt. Jag kan inte säga hur det här låter i förhållande till tidigare material eftersom jag inte hört det. Jag vet med andra ord inte om det […][...]