Jag vet inte vad jag tycker mest illa om.

Att den här skivan känns som en enda lång pengahungrig spekulation. Att en sida i cd-häftet gör reklam för skivor som inte har det minsta med 2Pac att göra (bland annat solodebuter från två artister som av en slump är med på varsitt spår på 2Pacs skiva). Att den text mamma Afeni Shakur skrivit känns som en reklamtext av en professionell copywriter. Eller att man kan bli medlem i 2Pacs fanclub för 25-30 dollar per år.

Karln är ju död, för tusan.

Egentligen skulle jag såga den här skivan utan att lyssna på den. Just bara därför. Men det kan jag inte.

Den är nämligen ganska bra.

Jag har följt 2Pac sedan hans dagar i hiphopvärldens mesta Funkadelic-wannabees, Digital Underground och har alltid gillat honom. Visst, 2Pac kommer inte att gå till historien som en av hiphopens stora innovatörer. Men det han gjorde, gjorde han bättre än de flesta.

2Pac hade ett självklart flyt när han rappade och dessutom en osviklig känsla för melodier. Det är därför jag fortfarande kan lyssna på en dubbel-cd som All Eyez on Me, medan Wu-Tangs dubbel ligger och samlar damm.

Som soloartist hann 2Pac släppa sex skivor. Inklusive 1998 års samling har han släppt minst sex skivor sedan han dog. En till ska komma senare i år. Inte illa.

Until the End of Time är en samling låtar från tiden kring den skiva som 2Pac släppte under alter egot Makaveli 1996. Här finns ingen ny Brenda’s Got a Baby eller solskensgungande I Get Around . Ingen Only God Can Judge Me eller California Love. Men här finns många bra låtar.

Det blir riktigt jeepgung när K-Ci och JoJo hjälper till på Thug n U Thug n Me. Niggas Nature (Remix), producerad av svenske QDIII, låter som något från Beatnuts senaste skiva. Lastonesleft skulle kunna vara hämtad från Strictly 4 My N.I.G.G.A.Z. Lil’ Homies och Let Em Have It håller högsta 2Pac-klass.

Men allra bäst, och allra kusligast, är inledande Ballad of a Dead Souljah:

all they promise us is death nigga;
take a breath – could be the last one left nigga;
it’s real now;
feel it and fantasize;
ain’t nothin’ colder;
listen you could hear it;
the ballad of a dead soulja

Då saknar jag verkligen 2Pac. Visserligen går det över när jag kommer fram till titelspåret. Sliskigt sentimental produktion, Mr. Mister-sampling och dundrande kyrkklockor. Dessutom har de haft den dåliga smaken att lägga med den två gånger. Men ändå.

Until the End of Time är egentligen inget värdigt testamente. Låtarna är varken de bästa eller mest experimentella 2Pac spottat ur sig. Men för oss som inte kan få nog av 2Pac är det ett välkommet tidsfördriv.

Jag hoppas bara att Afeni Shakur har den goda smaken att inte göra Tupac Shakur till en ny Elvis.