För några år sedan överraskade jag mig själv med att börja gilla Janet Jackson jättemycket. Från att ha samtyckt till hennes musik tog jag steget till att bli bedårad när ”The velvet rope” kom. Men kanske inte i första hand för Janets ibland mer än uthärdligt muspipiga röst, utan mer den sprudlande och inspirerade produktionen signerad Jimmy Jam och Terry Lewis. De är kungar över Janet Jacksons musik och utan dem hade hon inte varit någonting, hävdar jag med bestämdhet. Så inför den här skivan var jag ganska pirrig, det kunde ju faktiskt vara ett mästerverk på gång.

Naturligtvis blev jag besviken. Men jag har kommit ner på jorden och med jämnmod insett att en ballad som ”I get lonely” inte går att göra en gång till, det perfekta går inte att kopiera. För det är egentligen runt den låten hela min begeistring är uppbyggd. Jag ska inte gå in på detaljer, men den har i perioder varit på megarepeat hemma hos mig. Så väldigt bra tycker jag att den låten är. Och de flesta låtarna på ”The velvet rope” har någonting som gör mig lycklig.

Men ”All for you” är ju också bra. För det mesta.

Det börjar bra med ”You ain’t right”, en vasst funkig sak. I like. Och singeln ”All for you” är ju stilig. I discogenren måste den betecknas som en mönsterlåt. Glad, struttig och catchy, Janet har till och med plockat fram sin bästa ”jag är en kille som härmar en tjej”-falsett. Nästa låt, ”Come on get up”, är också schysst dansant och hjärnbefriad; man riktigt ser ett glatt, svettigt sommardansgolv framför sig när man hör den. I samma genre finns också ”It doesn’t really matter”, som visserligen känns som en ”gammal” låt, men fortfarande är bra. Och så ”Trust a try” där Janets släktskap med Michael är mer än tydligt. Doppelgänger. Men den är så hårdrockig som det blir i de här kvarteren och det är finfint. När Janet ”sjunger stråkar” ryser jag av vällust, och när hon drar i med funkbräkigt arg röst blir jag mycket nöjd.

I ”Son of a gun” gör Janet en Trent Reznor, nämligen slänger in raden ”I betcha think this song is about you” från Carly Simons ”You’re so vain”. Skillnaden är väl att Janet släpade med sig Carly själv i sitt projekt och gjorde en rätt avslappnad låt. Men ironin och hånfullheten är densamma.

Med bara de här omdömena kunde det alltså ha varit en toppenplatta. Fast skivan mjäkar tyvärr till sig stundtals på grund av ett gäng trista ballader. Inte bara tempot, utan även charmen avtar emellanåt och jag undrar lite elakt om det är när Janet har fått spela för mycket på musikmaskinen som det sackar. För jag vill helst inte misstänka mina favvosnubbar Jimmyoterry för att tackla av.

Janet Jackson har ett märkligt sätt att förena det genuint oskuldsfulla med det [enligt amerikansk måttstock] ohyggligt snuskiga. I ena stunden låter hennes röst skir som en speldosa i ett flickrum och i nästa sekund drämmer hon till med ”kiss you suck you taste you ride you feel you deep inside me ooh” eller ”shit” eller ”motherfucker” eller nåt annat ouppfostrat. Hon är en paradoxal artist, även i sitt sätt att blanda musikstilar. Och paradoxer gillar jag skarpt. Galna och oväntade kombinationer gör konsten vackrare. Det är bara synd att inte det snuskiga får styra mer musikaliskt.