Det är någonting genuint befriande med Andy, Dizzy och Young Einstein som tillsammans utgör Ugly Duckling. Tre vita grabbar från Long Beach tar sig an hiphop och gör det med humor och glädje. Ibland balanserar de farligt nära hihoppolisernas gräns för vad som är ok. På bilderna i häftet som följer med CD:n ser de tex mest ut som de där hopplöst jobbiga snubbarna som gjorde om Beastie Boys ”No Sleep 'til Brooklyn” till ”No Sleep 'til Bedtime”. Som vit i en fortfarande utpräglat svart genre är det att utmana kredibilitetsspöket. Men, Ugly Duckling kommer undan med det.

När EP:n ”Fresh Mode” släpptes 1999 fick UD en hel del uppmärksamhet i lagom underjordiska distrikt av den svenska hiphopvärlden. Själv var jag måttligt imponerad, visst småkul men långt ifrån något upseendeväckande. CD:n försvann någonstans djupt ner i min skivsamling och gömmer sig någonstnas där inne tillsammans med andra ok skivor som A Tribe Called Quests ”Beats, Rhymes and Life” och Jurassic 5:s ”Quality Control”. Skivor som är bra, men inte lika bra som sina systrar och därför inte hittar fram till stereon lika ofta (eller aldrig).

Men ”Journey to Anywhere” är något helt annat. Det här är en skiva som jag vill placera in bland mer ständigt återkommande kompisar. Den här passar fint tillsammans med J5:s debut, ATCQ:s ”The Love Movement” och De La Souls ”…is Dead”. Det här är varm och glad hiphop som gjord för att starta festen. Det här är allsång och solsken, värme och kärlek. Det där sista är nog anledning till att Ugly Duckling kommer undan med alla sina infall. Kärlek.

Andy och Dizzy växelrappar så där härligt som det gjordes under native tongue-erans storhetstid. De fyller i och accentuerar. Kommer in och kommer ut. Fram och tillbaka. Huller om buller. Refrängerna sitter perfekt och jag har inte hört något lika glädjesprudlande och lyckligt sen Jurassic 5:s debut. Med samma avväpnande ärliga glädje som J5 ger Ugly Duckling allt tillbaka till den som lånar dem ett öra.

Vill man sura skulle det kanske gå att avfärda det här som bakåtsträvande och sentimentalt, men så vadå? Jag lyssnar hellre på något glatt och positivt som svänger än ännu ett massproducerat trist och mörkt futuristiskt bouncebeat utan egensinne. Hur kul det skulle vara att få chansen att se dem på tex en av scenerna vid Hulingen i sommar vågar jag knappt tänka på. Det skulle kunna bli något i stil med J5 på Lida för några år sedan. Ta det som ett tips Rockparty.

Ugly Duckling ger mig en knapp timme av största möjliga glädje och kärlek. Mer än så kan jag inte begära.