Det är intressant när en skiva kommer och det endast är musik och konvolut som får tala för artisten. Det vill säga, skivan anländer utan pressrelease och man sitter där utan någon som helst förkunskap om artisten i fråga. Jag har haft ”I'm Alive and On Fire (A Collection of Songs: 1996-1999)” i två veckor, och det är först nu som jag börjat kolla upp vilka eller vem som döljer sig bakom namnet. Visserligen kunde vissa detaljer gissas genom bolagsnamnet, men det var också allt.

Att det är en samling var kanske ingen större nöt att knäcka. Men hur mycket som artisten släppt står det ingenstans. Det var en av de första saker jag kollade upp när jag kom i närheten av en dator. Det känns viktigt i sammanhanget. Om det här hade varit en regelrätt samlingsskiva med en tre fullängdare i ryggen kanske den inte hade varit så intressant. Men det visade sig att det var som jag trodde. Fem låtar är hämtade från en EP titulerad ”My Love Is Bold” från 1999, en låt kommer från Danko Jones debut-EP, och resten av skivan är osläppt material från den angivna tidsperioden. Allt som allt har Danko Jones släppt två EP och varit med på två samlingar tidigare.

Läser man vidare tyder allt på att Danko Jones är en person. En person med bakgrundsmusiker. Men som vanligt med band som heter som frontmannen är det svårt att klargöra hur mycket de andra i bandet har gjort. Men jag har svårt att tänka mig att en akt skulle kunna leverera så här mycket attack, och sånt här sväng om de inte var en fungerande bandmaskin.

För ljudet på skivan, produktionen, är en stor del av Danko Jones som band. Produktionen är ruffig, och till en början gillar jag den inte riktigt, men efter ett par lyssningar är det en av detaljerna som skiljer Danko Jones från många andra band. Man har lyckats fläska till stränginstrumenten riktigt rejält. Och det låter rätt mycket live. Det distar och brötar så att man nästan tänker i ökenrockstermer vid tillfällen. Men samtidigt är instrumenten, trots att de alla lever fullt ut, fullt hörbara. Nästan hela tiden ska sägas. Ibland blir det lite luddigt. Men det beror naturligtvis på olika inspelningstillfället. De låtar som spelats in 1999 är, inte helt otippat, de som låter bäst. De som är vassast.

Jag tänker på Rollins Band. Den senaste upplagan. Jag tänker på Sugar Ray, och jag funderar på jämförelserna med Rocket From the Crypt och Jon Spencer Blues Explosion. Och efter det att jag läst mig till att Danko började med att lyssna på Bad Brains, tänker jag på hur mycket jag gillar ”Black Dots” på grund av samma skäl som jag gillar Danko Jones. Men JSBX? Kanske gillar jag även dem på samma grunder som jag gillar de två nyss nämnda banden. Kanske stämmer det att DJ och JSBX någon gång låtit lika, eller låter lika, men i mina öron slutar jämförelsen vid attityd och möjligen en del influenser. Kanske har jag fel, men det spelar ingen roll. För ni har kanske förstått vad jag är ute efter?

”I’m Alive and On Fire” är som titeln indikerar kompromisslöst sväng, och en injektion av ren energi. Albumet är en självklar leverans av klockren rock 'n' roll. Inte som Zeke eller New Bomb Turks utan snarare som Devil Dogs. Det är vild fest med rock och sex. Med glimten i ögat förstås. Kanske. För Danko är, om man får tro honom själv, Guds gåva till kvinnan. Och jag köper det. Gladeligen. Jag sjunger gladeligen med i fraser som ”You can call me the Mango Kid, but your girl calls me baby” och ”Put me on a train that's womanbound”, helt utan att reflektera. Helt utan att känna ett tvång av att vara politiskt korrekt. Jag gillar det, det är äkta och befriande. Och vill du också ha din rock energifylld, rak, enkel och tvättäkta gillar du det här. Visst olika musik betyder olika saker, men rock är sex, och sex är rock (ända sedan, ja vem vet, 1950-talet?). I alla fall ibland. Som tur är.

Efter att ha läst en bit till bland de artiklar jag hittat om Danko Jones visar det sig att bandet är från Toronto (i alla fall Danko själv) och att de både har legat på listor och spelat på teve i hemlandet. Den knappa skivutgivningen ska enligt Danko bero på den enkla ekvationen som säger att om man spelar live så tjänar man pengar, och spelar man in förlorar man pengar. Det är just detta faktum som givit dem statusen som ett av landets hetaste liveband i Kanada, men samtidigt förblivit näst intill okända utomlands. Nu är det i alla fall en fullängdare på gång så jag hoppas att den ändrar på det. Under tiden kan ni ju alltid trösta er med den samling som ändå finns. Trots sin rätt ojämna karaktär. Det är värt det, jag lovar.