Jag är på väg och Loosegoats är min musik vid ratten. För jag kör den största långtradare av märket Mack du kan tänka dig. I takt med dieselmotorn strömmar den underbaraste countrymusik ut ur mina specialdesignade högtalare från Harman/Kardon. Det som når min öron är Cristian Kjellvanders röst och hans kvartett. Låten heter ”Search” och är så bra att jag nästan får stänga av den. Loosegoats fortsätter med amerikansk country, men tar ändå ett så stort steg från sin förra skiva ”Plains, Plateaus and Mountains” (1999). Då var det ångest, nu är det hopp trots elände.

Det är helt enkelt lite lättare att lyssna på Loosegoats senaste skiva ”Her, The City Et Al”. Kjellvanders vemod är inte borta, snarare märks det ännu tydligare. Men det är en skillnad mot exempelvis hans och hans brors supersorgsna projekt Songs of Soil. Nu är det nordiskt svårmod blandat med amerikansk gladcountry. I ”Her, the City” känns introt så eländigt, men gitarrerna och pianot gör det till något bitskt och inte ledsamt.

Skivan är jämn. Mycket jämn, och dessutom så snyggt producerad. Visst är det Tambourine Studios under en kall februari i Malmö, men det skulle lika gärna kunna vara Nashville på hösten. Det låter så Sverige, men ändå inte. Svårt att förklara, så lyssna istället. Christians Kjellvanders förmåga att skriva låtar kan nog inte underskattas, och i trots mot många anser jag att brodern Gustaf Kjellvander med detta album hamnar i bakvattnet. Låten ”Form and the Feeling” är så distinkt och så klar. Ingen hit, men ändå en så gedigen låt. När sedan ”Yucca Mountain” rullar igång med ett Oasis-intro i Kenny Rogers-stil, då är det bara lägga sig platt. Loosegoats svänger mer än någonsin. Ja, inte som The Hives, men kom ihåg en cowboy svänger inte på det sättet. Här gäller det att svida om till Wrangler-jeansen och gunga lite. Hmm.

När jag svänger upp på motorvägen rullar den mjuka ”Marrow” igång. Bara jag får upp farten kommer den passa utmärkt att susa fram till. Landskapet är ännu så länge platt men när jag närmar mig Rocky Mountains blir det mer kuperat. Jag minns Loosegoats och längtar hem. Ingen idé att göra det, jag låter ”Family” trösta mig istället och inser att Christian Kjellvanders musik skulle göra sig i en stenkyrka från medeltiden. Som psalmer ungefär. Som Loosegoats ungefär.