Recension
- Crown Royal (CD) Run DMC
- 2001
- Arista/BMG
Return of the boom-baps
Lyssna
Externa länkar
- Officiell
- Bandets gemensamma sida finns faktiskt bara i det medföljande texthäftet.
- Reverend Run
- Runs egen sida finns inte på Internet, men i texthäftet.
- Me DMC
- DMCs egen sida är inte riktigt klar än.
- Click 2 Music - Run DMC
- I BMG:s artiststall finns i alla fall lite information om kungarna från Queens.
- It's Tricky
- Fansajt döpt efter en av bandets största klassiker.
Run DMC var ett av de första stora hiphopbanden de tog sin rap till platser ingen annan tagit den förut. Med den ditintills överlägset mest minimalistiska tolkningen av musikstilen och med en attack som dittills saknade motstycke tog de sig hela vägen till mittfåran, MTV och Live Aid. Run DMC gjorde hiphop till allmängods när de korsade sin läderrocksrap med Aerosmiths för längesedan bortglömda gitarrer. Efter ett tiotal år i rampljuset falnade skivkarriären – även om de hela tiden fortsatt att turnera på universitet runt om i USA – de hamnade på musikvärldens bakgård där inte särskilt många la märke till dem.
Fram till härom året vill säga. Då bestämde sig en halvmedioker DJ för att lägga ett housebeat på en av Run DMCs gamla örhängen. Det hela ledde till en makalös succé och ett Run DMC som fick åka runt på segertåg i Europa.
Nu är fortsättningen här. En ny skiva med hjältarna från förr. En skiva som av de flesta kritiker, åtminstone här i Sverige, kommer att sågas jämns med fotknölarna. Run DMC drar sig nämligen inte för att jamma med artister som det är kutym att spotta på här: Fred Durst, Kid Rock, Everlast och Sugar Ray till exempel. Särskilt de rättrogna hiphopskallarna kommer att spotta på just de låtar som stoltserar med nämnda artister som gäster. Jag håller samma låtar som â€Crown Royalâ€s bästa.
Visst, â€Them Girls†är ingen låt som förändrar världen – men den är å andra sidan inget försök att följa med i tiden och kommer att passa fint in i ett liveset. â€The School of Old†är inget Run DMC inte gjort förut, å andra sidan är det precis det jag vill att Run DMC ska göra. För mig är det mer ointressant att höra Run DMC som en sekunda variant av Mobb Deep än en hygglig version av sig själva. Jag tycker tom att â€Rock Show†med den helt oväntade och lika okreddiga gästen Stephan Jenkins från Third Eye Blind är mer intressant än mötet med Fat Joe i â€Ay Papiâ€.
I USA lanseras skivan med två singlar. En som gått ut till hiphopstationerna och en som skickats till rockradion. Jag befarar att det där dolda bonusspåret – den vedervärdiga houseremixen på â€Walk This Way†– är avsedd för de europeiska radiostationerna. Den stora frågan är väl varför de valt att inte sätta ut den i låtlistan?
Jag har svårt att föreställa mig att jag kommer att spela â€Crown Royal†särskilt ofta. Den är på tok för ojämn för det. Men då och då kommer jag att stoppa den i spelaren, hoppa fram till spår fyra, lyssna på fem låtar i rad och minnas hur bra de en gång var.
På gott och ont har Run DMC blivit hiphopens svar på Rolling Stones. Bäst när det begav sig, men måttligt intressanta idag. Båda grupperna lär fortsätta turnera tills de dör.
Publicerad: 2001-04-14 00:00 / Uppdaterad: 2007-05-13 16:03
En kommentar
undrar om Patrik ångrar sig i dag att han önskade livet ur jam master-jay i denna recension
#
Kommentera eller pinga (trackback).