”The Boatmans Call” var som en studie i hur naken, hur nära och hur full av känslor man kan göra en skiva. Så mycket att jag aldrig riktigt kunde ta den till mig. Texterna var som alltid starka, kanske starkare än någonsin. Och många gånger har jag tagit ut texthäftet ur skivan utan att lyssna på plattan. Men det var för lite musik, för mycket text.

Därför blir jag mycket glad när jag lyssnar igenom ”No More Shall We Part”. Det är nämligen lite samma sak, men mer musik. Pianot och hans mörka röst i förgrunden, men bakgrunden är mer utbyggd. Bad Seeds är fortfarande tillbakatryckta från sin forna plats, men de får ta ett stort steg framåt igen och det är bra.

Jag förvånar mig själv med att tycka att skivan svänger. Inte så mycket att jag kan säga att ”No More Shall We Part” är en svängig skiva, men det är inte långt ifrån. Den har ett skönt driv genom låtar som ”As I Sat Sadly by Her Side”, ”Hallelujah”, ”Fifteen Feet of Pure White Snow” och ”Oh My Lord”. Det är då det är bäst. När uttrycket får möjlighet att rinna över bredden. De söker efter en ny form, har inte riktigt hittat den ännu, men de är på väg.

I texterna fortsätter Nick att berätta historier. Ibland som dagboksanteckningar, ibland som kärleksbudskap, ibland som våldsam kritik mot blinda kyrkosamfund, ibland som en saga.

Jag har alltid haft svårt att förklara varför jag tycker om Nick Cave. Det är så enkelt att jag trivs med hans barytonröst och hans mörka berättelser. Det är lätt att håna honom. Han är pompös. Han är patetisk. Han är pretentiös. Men det är också lätt att tycka om honom, av samma skäl.