Recension
- Know Your Enemy (CD) Manic Street Preachers
- 2001
- Sony Music
Inte direkt radikala
Lyssna
Externa länkar
- Manics officiella webb
- Lite trist, men rik på innehåll
- Spela själv
- Ackord till gamla Manics-låtar
Recensenterna har talat om att Manics blivit tuffare, punkigare och rockigare igen. För den som hört första singeln från detta album, ”Why So Sad”, kan detta kanske kännas konstigt. Låten är fylld av fuskbjällror, Beach Boys- och Phil Spector-vibbar, och har väl inte så mycket med punk att göra. Dock är det faktiskt så att Manics på ”Know Your Enemy” känns tuffare än på länge.
Punken sitter dock inte så mycket i musiken som i attityden. Manics flirtar oblygt med socialismen. Utan att vara de minsta politiskt korrekta sågar de Beastie Boys, Richard Gere och andra Tibet-vänner i ”Freedom of Speech Won't Feed My Children”. Att bandet premiärspelade sitt nya låtmaterial live på Kuba, med Fidel Castro på hedersplats i publiken har väl inte undgått någon.
Musikaliskt känns Manics fortfrande splittrade. De gör en del fantastiska låtar, men samtidigt en hel del skit. På detta album kommer godbitarna i början. Inledande ”Found That Soul” rockar på riktigt friskt. Vackra och poppiga ”Ocean spray” andas friskt och följs upp av ”Intravenous Agnostic” som höjer intensiteten igen. Inledningen fullbordas av ”Why So Sad”, som från att ha känts ganska tråkig, vuxit till en riktigt trevlig upplevelse. Sen tappar albumet fart. ”Miss Europa Disco Dancer” klär Manics i gammal åttiotalsdisco och lockar fram ett par leenden, men sedan är det tunt. ”My Guernica” och ”The Convalescent” driver på rätt bra förvisso, men jag saknar riktig kraft. Lite av den kraften kommer tillbaka i ”Freedom of Speech Won't Feed My Children”, men precis som på andra album lyckas inte Manics löpa linan ut.
Det finns sex eller sju låtar på det här albumet som är riktigt bra. Resten är inte dåliga, men inte heller angelägna. Balansgången mellan punk, rock och symfoniska flirtar börjar kännas allt vingligare, och då hjälper det inte att Manics försöker framstå som radikalare än det mesta.
”Brutality Is Needed in Capitalist Society” sjunger James Dean Bradfield i ”Intravenous Agnostic” Brutalitet är precis det som Manics saknar. Lite mer kraft bakom gesterna och orden skulle genast höja kvaliteten på det här. Nu känns det återigen ganska ljummet. Inte direkt radikalt.
Manics bör lämna symfonirockar-ambitionerna bakom sig, släppa det politiska engagemanget fritt och använda tre ackord. Eller släppa ett samlingsalbum.
Publicerad: 2001-04-03 00:00 / Uppdaterad: 2001-04-03 00:00
15 kommentarer
maniczzz
#
Den är ju brutal mycket bättre än den förra gnäll historien som dom körde på This is my Truth tell me Yours
Här är det ju lite mer rock fast det är ju inget mot de första skivorna!
Men jag tycker allt den förtjänar mer än 5 i betyg en 7:a helt klart!
#
…håller med Fredrik…
alldeles för ojämnt och splitrat…dock finns en del silverkorn….
#
splittrat heter det väl..? och betyget
4 max 5……….
#
Plattan är som sagt ruggigt ojämn. Inledande låten är bra som fan, likaså andra och tredje spåret. Fast bäst är ju avalanches-remixen av ”So Why So Sad” som finns på singeln. Synd att den inte är med.
Jag är fortfarande nyfiken på vad det rätta svaret på fråga 2 i bob hund tävlingen var?
#
håller med om att skivan är väldigt ojämn. men de låtarna som är inte är sådär skvaliga, tycker jag är riktigt bra. förresten så var det väl ingen öveeraskning att sean spelar trumpet. han spelade ju faktiskt på everything must go också.
#
Håller för det mesta med i recensionen. Men den förtjänar mer än 5. Jag vill sträcka mig så långt upp som i en 8:a. Trots att den är ojämn…
#
Tyvärr kommer ingen mer skiva av Manics.
#
men skulle inte de släppa en samlingsskiva, i alla fall?
#
Redan när Nicky skriker ”What a mess” på Intravenous Agnostic är skivan värd mer än fem.
Deras dröm att ge ut världens bästa platta nånsin lever vidare, det kommer ett album till.
Var så säkra.
Samlingsplattan är bara för de som…
Jag tillhör inte de som…
#
Men det här är ju deras sista.
#
Och männsikor kan läsa stjärnorna, tror de.
#
5!?
när det finns band som westlife, förtjänar manics bättre än 5. Och jag tar hellre många låtar, med några dåliga och några bra, än endast några bra. Herregud.. Vet ni ens vad hälften av låtarna handlar om? Manics tenderar att alltid ha en bakomliggande tanke i varje låt som recensenterna tycks missa varje gång. Det är väl erat jobb att researcha lite?
Och varför tror alla att låten bara heter 'Why so sad'?
Nej, en åtta hade varit lämpligare. Och The Holy Bible tio, självklart.
#
Och det kommer en skiva till. Plus ett samlingalbum, som jag hoppas att de inte ger ut.
#
hata tibet vänner
7/10
#
Kommentera eller pinga (trackback).