Att Pixies var ett av det sena 80-talets och tidiga 90-talets viktigaste band råder det väl inga tvivel om? Francis Blacks och Joey Santiagos taggiga gitarrspel i symbios med Black Francis och Kim Deals sång bildade skola för band världen över – att bandet var ett av de som Kurt Cobain höll som sina främsta förebilder är tex allmänt känt.

Åtminstone något av bandets fem verk borde ha hittat in i din skivsamling om du var åtminstone måttligt intresserad av skramlig rock- eller popmusik under de fem år Pixies släppte skivor (1987 – 1991). Vilken som är bandets bästa råder det delade meningar om och ofta beror valet av personlig favorit på i vilken ordning lyssnaren tog sig an albumen.

Förutom albumen har Pixies lämnat ett arv i form av B-sidor efter sig. Utspridda över mer eller mindre svåråtkomliga singlar har 19 spår gömt sig för världen. En del av den enkla anledningen att de haft dåligt självförtroende, en del för att de inte förståt bättre, en del för att de vetat om sin egen otillräcklighet och helt enkelt sett till att hålla sig borta för att inte kasta smuts på mamma.

”B-sides” är inte en skiva som jag skulle rekommendera någon som har ett begränsat intresse för Pixies. Det här är en skiva för dem som har Pixies fem album och åtminstone ett par av singlarna i hyllan redan. Det är en skiva för er som tar fram ”Here Comes Your Man”-singeln för att höra den alternativa versionen av ”Wave of Mutilation” istället för den som fanns med på ”Doolittle”. Det här är en skiva för stora fans som aldrig brydde sig om singlarna. Det här är en skiva för komplettister som gett upp hoppet om att någonsin hitta ”Gigantic”-singeln. Det här är en skiva för dem som dyrkar marken Frank Black går på.

Jag är inte ett av de fans den här skivan riktar sig till även om jag ibland faktiskt kan önska att jag var det. Jag skulle kunna skriva nåt syrligt om att det här är ett sista försök att mjölka pengar ur en död ko av en musikbonde som sett bättre och mer framgångsrika dagar. Oj, det gjorde jag visst. För många av de här låtarna är, som Francis själv skriver i det medföljande häftet, inspelade på fyllan klockan fem på morgonen.

Ojämnt var ordet. Ojämnt, sa Bull.