Recension
- No More Shall We Part (CD) Nick Cave and The Bad Seeds
- 2001
- Mute/Playground
Mer musik, lika mycket text
Lyssna
Externa länkar
- NickCave.net
- Officiell om "No more shall we part", med texter och ljudklipp.
- NickCave.co.uk
- Äldre officiell sajt, mycket sämre och fulare.
- Angel in Devil's Boots
- Stor fansajt med mycket information, både om författaren och musikanten Nick.
- Nick Cave's collectors hell
- Obehagligt mycket information.
- Nick Cave Online
- Ännu en makalöst stor fansajt.
- Man & Myth
- The early poetic works of Nick Cave.
- 2.13.61
- Henry Rollins bokförlag har publicerat flera av Nicks litterära verk.
- "The Complete Lyrics 1978-2001"
- Den 26e april släpper Penguin Books Ltd en bok med Nick Caves samlade texter.
- A bad seed
- Blixa Bargelds egen sida.
”The Boatmans Call” var som en studie i hur naken, hur nära och hur full av känslor man kan göra en skiva. Så mycket att jag aldrig riktigt kunde ta den till mig. Texterna var som alltid starka, kanske starkare än någonsin. Och många gånger har jag tagit ut texthäftet ur skivan utan att lyssna på plattan. Men det var för lite musik, för mycket text.
Därför blir jag mycket glad när jag lyssnar igenom ”No More Shall We Part”. Det är nämligen lite samma sak, men mer musik. Pianot och hans mörka röst i förgrunden, men bakgrunden är mer utbyggd. Bad Seeds är fortfarande tillbakatryckta från sin forna plats, men de får ta ett stort steg framåt igen och det är bra.
Jag förvånar mig själv med att tycka att skivan svänger. Inte så mycket att jag kan säga att ”No More Shall We Part” är en svängig skiva, men det är inte långt ifrån. Den har ett skönt driv genom låtar som ”As I Sat Sadly by Her Side”, ”Hallelujah”, ”Fifteen Feet of Pure White Snow” och ”Oh My Lord”. Det är då det är bäst. När uttrycket får möjlighet att rinna över bredden. De söker efter en ny form, har inte riktigt hittat den ännu, men de är på väg.
I texterna fortsätter Nick att berätta historier. Ibland som dagboksanteckningar, ibland som kärleksbudskap, ibland som våldsam kritik mot blinda kyrkosamfund, ibland som en saga.
Jag har alltid haft svårt att förklara varför jag tycker om Nick Cave. Det är så enkelt att jag trivs med hans barytonröst och hans mörka berättelser. Det är lätt att håna honom. Han är pompös. Han är patetisk. Han är pretentiös. Men det är också lätt att tycka om honom, av samma skäl.
Publicerad: 2001-04-02 00:00 / Uppdaterad: 2008-04-01 11:53
11 kommentarer
Å ja. Nick Cave har gjort en vacker skiva igen. Han kan förtrolla människor, det är ett som är säkert.
En helt annan sak: Vad var de rätta svaren i bob hund tävlingen?
#
kan inte hålla med mycket i denna recension. texterna är sämre än nånsin – i flera fall sämre än caves tidigare bottenmärke – black hair från the boatmans call. vill vi verkligen höra honom sjunga ironiskt om ”moral sneaks in the whitehouse” och ”computer geeks” som i god is in the house? värst är ändå loveletter och sweetheart come. patetiskt är bara förnamnet. och definitift inte i någon positiv bemärkelse.
pianospelet är, liksom på the boatmans call, taffligt. nick cave har tydligen fått för sig att spela och skriva mer och mer av musiken själv, istället för att utnyttja den enorna resurs kompbandet the bad seeds utgör. det låter mindre mick harvey än nånsin. och framför allt mindre blixa bargeld. det enda som lyfter plattan musikaliskt är att warren ellis violin äntligen fått den plats den förtjänar.
jag har verkligen älskat nick caves musik och tagit till mig det mesta han gjort sedan debuten med boys next door. han har förmodligen betytt mer för mig än någon annan artist. men det här? jag kommer förmodligen aldrig att plocka fram denna skiva igen. jag är glad att jag fick ett promoex så jag slapp slänga pengar i sjön.
nån som vill köpa en biljett till cirkus?
#
ett: att man skall söka någon annan stans för förträffligt pianospel vet vi väl redan, det är inte därför jag lyssnar.
två: jag tycker texten till ”god is in the house” är alldeles utmärkt, mycket bra till och med.
tre: jag tycker du har rätt om ”love letter” och ”sweetheart come”. de är sämst på skivan och de som sänker den, men annat väger upp.
#
Det här har inget med recensionen att göra kanske, men vad är det på den andra skivan i den limiterade upplagan av ”No more shall we part”?
#
Den andra skivan innehåller ”Bless His Ever Loving Heart”, ”Grief Came Riding” och lite video.
#
bwanadik fattar ju ingenting!
#
Bwanadik: Måste instämma på en sak: God is in the house är verkligen sorgligt dålig. däremot vill jag påstå att Sweetheart come har tillsammans med as i sat sadly by her side, skivans bästa text!
#
bwanadik = tragisk
#
jag älskag nick cave men det här kan vara tidernas mest överskattade skiva.
tolv låtar som alla går i a-moll med texter som: "i waved to my neighbour my neighbour waved to me, but my neighbour is my enemy".
trots att skivan bara innehåller vuxna kärleksballader är den också mycket ojämn.
det här är ingen skiva med nick cave, det är en skiva som norah jones och seal ville göra men inte hann i tid med.
#
tomjoad: Det enda som är tragiskt här är alla som klankar ner på bwanadik bara för att han inte gillar skivan. Jag gillar den visserligen men har inte han rätt till sin åsikt?
#
Det är som omdagt, väldigt individuellt. Text, stämning och framförande mottaget av någon i någon fas av livet. Det kan bli magi när hormoner och livsomständigheter matchar perfekt. Jag äldkade den här skivan så innerligt att den blev till ett eget minne med drag av min dåvarande verklighet.
#
Kommentera eller pinga (trackback).