Mark Isham gjorde sig först bemärkt som trumpetare och klaviaturspelare hos Van Morrison på dennes plattor ”Into The Music”, ”Common One”, ”Beautiful Vision”, ”Inarticulate Speech Of The Heart” och ”Live At The Grand Opera House”.

Det var också i denna veva som han började skriva musik för film och han är idag en av de mest eftersökta i Hollywood då det gäller att komponera filmmusik. Bland hans många produktioner finner vi titlar som ”Liftaren”, ”Mysteriet von Bülow”, ”Billy Bathgate”, ”Little Man Tate”, ”Nätet”, ”Timecop” och de nu bioaktuella ”Rules Of Engagement” och ”Men of Honor”.

Han är också en eftersökt gästmusiker som med sin fina trumpetfrasering och speciella klaviaturklanger spelat med artister som Tanita Tikaram, Robbie Robertson, David Sylvian, Bette Midler, Xtc, Taj Mahal, Manhattan Transfer, Warren Zevon, The Rolling Stones, Bruce Springsteen och Joni Mitchell.

Han var senast skivaktuell med sitt Miles Davis projekt, ”The Silent Way” som han arbetat med under flera år och som består av liveupptagningar från klubbar i Los Angeles. Men för drygt tolv år sedan släppte han plattan ”Castalia” som är ett välarrangerat verk med sju längre spår som alla har sina olika karaktärer men som fungerar som en gjuten helhet när man lyssnar på plattan rakt igenom.

Grundsättningen består av handplockade kollegor till Isham och här finner vi avantgardegitarristen David Torn, den mer akustiske Peter Maunu, den explosive trumslagaren Terry Bozzio, den mer återhållna Kurt Wortman och den expressive basisten Patrick O'Hearn. Dessutom medverkar ytterligare några musiker på blås och akustisk bas som fyller produktionen och gör den rik på klanger och känslor. Att lyssna på ”Castalia” är att gå igenom hela sitt känsloregister och det är en oerhört emotionell skiva.

”Castalia” är en platta som man ska lyssna på rakt igenom utan avbrott eller ha andra intryckskällor på samtidigt som TV eller tidningar. Den kräver din fulla uppmärksamhet och får den det så ger den så mycket tillbaka. Här finns enklare poppiga spår som ”The Grand Parade” med Japans Mick Karn på bas och dynamiskt konstruerade verk som ”A Meeting With The Parabolist” som är en drygt tretton minuter lång komposition där Isham, O’Hearn och Bozzio interagerar mot musikaliska höjder av sällan hörd skönhet.

Inför den här artikeln har jag lyssnat på ”Castalia” flera gånger och förälskat mig i den på nytt. Det handlar inte längre om att upptäcka nya saker varje gång jag lyssnar utan om att den är så makalöst bra.