Att norsk musik är stark det visste jag. Madrugada och Midnight Choir håller på att slå igenom ordentligt i det deppigare facket. Rockigare Turbonegro och Euroboys har ni hört. Det är alltså inte så chockerande att ännu ett utomordentligt bra rockband från Norge dyker upp. Ricochets låter inte bara bra, de har ett av de bättre bandnamnen jag hört på länge också.

Albumet slår hårt från början. ”I Won't Change My Mind” inleder med två utslagna ackord och mullrande trummor. Garagerock skulle somliga säga. Kanske det, men Ricochets har mer att komma med. Ibland tar bandet in blås och fetar till sitt sväng. Andra stunder är det hammond eller andra klavitaturer som lyfter låtarna.

Ricochets uppnår i sina bästa stunder samma sväng som band som the Royal Beat Conspiracy eller the Maggots. Låtar som ”Fall Down Dead”, ”Far from Home” och ”Desert all Around” hade utan tvekan platsat på vilken Bad Afro-utgåva som helst (vilket ”Fall Down Dead” faktiskt snart kommer göra). Men bandet bjuder också på nyanser som i smygjazziga titellåten ”Slo-mo Suicide” och lätt country-doftande ”Far Far from Home”. Också låten med den tydligt talande titeln ”You're Gonna Get It up the Ass” är en skönt nyanserad sak där ett distat piano möter ömsomt stötiga och svajiga gitarrer. I låtar som dessa mår jag bra. Det svänger obönhörligt. Alla albumets tretton låtar håller dock inte samma klass. Det finns ett par ganska tråkiga historier, men de är inte fler än att de vägs upp av resten av albumet.

Primitivt, stökigt och rockigt. Ricochets levererar en skön samling låtar. Det kommer de långt med.